Aftonbladet – 19 september 1860, sida 1

på hvilket han uttryckte det, gick den unga frun mer till hjertat än de ömmaste ord och eldigaste för:äkringar mäktat göra. Hon betraktade några minuter under en vältalig tystnad sin demoniske älskare. Det tvungna i hans ställning, den med våld nedkufvade sinnesrörelse som hon tyckte stämplade hans bleka marmoransigte och en mängd andra kännetecken som hon tillskref den passion hvars föremål hon trodde sig vara, — allt. detta sammanlagdt krossade stycke efter stycke det barnesk, med hvilket dygdens sista motstånd betäckt benne. På grund. af könets instinkt, som alltid är redo att med kraft och klokhet afslå det häftigaste angrepp, men understundom ger tappt då man icke rycker an, medgaf hon åt Georgs bittra smålöje och isiga väsen det hon måhända skulle hafva nekat hans böner och tårar. Otacksammel, hviskade hon, bar jag af er förtjenat dessa bittra ord?...... u vill jag att ni skall lida af samvetsqval öfver er orättvisa.n Sägande detta, skyndade hon bort till sekretären, tog fram en liten ebenholzlåda, öppnade den och lemnade honom en medaljong. Ert porträtt! utbrast Georg. Tror ni nu då, otrogne Thomas? frågade hon med ett hänförande smålöje, som tusendubblade gåfvans värde. Innan han svarade? betraktade Sordewl länge den englabild som han höll i sin hand, men utan att förråda den hänryckning som i ett nu borde slungat en sannskyldig til.bedjare ofvan sjunde bimlen. Slutligen Jät ban handen sjunka ned, med en rörelse full af smärta och trötthet, och fästade på Clemence en djupt bedröfvad blick. Älskar ni mig? hvissade ban sorgset. Det är ni som skall berätta mig att ni dyrkar mig, ovärdige, svarade hon i barnsligt skämtande ton. Ni tackar mig ioke en