Aftonbladet – 19 september 1860, sida 1

för att lyda henne, beräknade han med ett enda säkert ögonkast det afstånd, som skilde honom från fönstret och medlen att komma dit upp. På den sidan var facaden, vid hvilken låg en terrass i italiensk stil, öfverklädd med en spalier, hvars lodräta slår för närvarande voro blottade emedan vintern aflöfvat vinrankan. Sordeuil — vi veta ju redan att det var han — tog sin sjömansvighet till bjelp och klättrade upp, liksom han sprungit i sina vanter.; och innan Clemence hunnit hemta sig och stänga till fönstret, stod han vid hennes sida, 4 Ni förskräcker mig,, sade den unga frun i det hon stapplade in i sin sängkammare, men likväl icke nog hastigt att hinna stänga dörren. Georg störtade efter henne och då han blifvit herre öfver fästningen, ställde han sig med ryggen mot kaminen stum och orörlig, öfverskådande den valplats der ban skulle hämna sin kränkta ära. Fru DEpernotz hade sjunkit ner på en stol, likaså stum som han men skakad af förtviflans frossa och nära vanmakt. Har ingen sett er? hviskade hon slutligen knappast hörbart. Ingen, genmälte Sordeuil doft. Är ni säker derpå? Hela betjeningen har kanske ännu icke gått till hvila. Ingen, säger jag er. Då måste ni gå; jag skall öppna dörren till trappan för er... Ack! Ni vill ju göra det, Jag ber er? .. Jag åtlyder ert bref, svarade Georg kallt och hårdt. Yar jag då vid minasinnen när jag skref detta bref? Borde ni icke hafva begripit den känsla som dikterade detta olyckliga bref? Hämnd och icke kärlek, jag vet deto, svarade Sordeuil, , Detta bestämda tvifvel och det bittra sätt,