var väl öfverstånden,flög en ljusglimt genom Leopolds hufvud. Hon har icke velat lyssna till min varning, tänkte han, ,och om jag icke rödjer ur vägen hvarje anledning till hämnd för min bror, så är hon förlorad; ett enda medel till hennes frälsning återstår mig, ech det är att döda detta odjur. I ett nu rätade han upp sig, spände: sina ögon, som voro dristigare då det gällde att se en motståndare i ansigtet, än då det kom an på blicka in uti ett strålande qvinnoöga, i sin fiende, gick honom. tätt in på lifvet och framhväste mellan fänderna: Ni är en lumpen, oförskämd slyngel! Nu blef det DEpernotz tur att förhäpnas. En sådan förolämpning hade, i fall den icke kommit från. en individ, som den fulländade rougn ansåg som minderår:g i alla stycken, baft en ögonblicklig tuktan till följd; men med en öfvermage är all sortsstrid:. kinkig; ty hur den än må utfalla, kommer fåfängan dervidlag alltid till korta. Fullkomligt inseende detta och af aktning för sitt eget stolta jag, lade den skymfade mannen band på sig, ehuru det kostade -bonom en öfvermensklig ansträngning, och blickande ned på den trotsige pojken, som han måste skona, liksom lejonet på en förveten schakal, sade han temligen lugnt: Edra lärare tyckas hafva vårdslösat er uppfostran; hade jag ett ris till bands, så skulle jag lära er bur man måste handskas med stygga barn. ; Oss emellan kan icke vara frågan om ris, utan om värjör., svarade studenten, likblek af vrede, än.ni karl för er hatt, så kunna vi genast mäta dem. s Ni förtjetiade en ytterligare risbastu för er nya dumhetn, svarade DEpernotz, hvars kallblodighet höll jemna steg med studentens