Aftonbladet – 18 september 1860, sida 1

telegrafen under den sednaste veckan haft att i förmäla, har man genom telegrammerna ndast fått en högst: oredig uppfattning. Vi meddela derföre här efter de i dag komna postnyheterna en sammanställning af de tilldragelser, som närmast föregingo och påskyndade krisen uti Neapel: Eburu alltsedan: Garibaldis. ankomst till Neapel de derförinnan timade tilldragelserna blott ega sekundärt intresse, så kasta dock de detaljer, man nu inhemtar, ett si karakteristiskt ljus öfver halföns nuvarande tillstånd, att vi vilja meddela åtminstone några drag deraf. Vi ha berättat, att två insurrektionsutskott funnos jemte hvarandra i Neapel, nemligen handlingens utskott, och ordningens utskott,. Båda voro unitariska och äfven annexionistiska i den meningen, att de båda ville ha Victor Emanuel; men det mazzinistiska handlingsutskottet ville endast bålla honom till godo såsom ett provisoriskt namn, det man ej kunde förbigå, hvaremot det cavourska ordningsutskottet betraktade denkonstitutionella monarkien under huset Savoyen såsom sista ordeti den italienska omstörtningen. Det sistnämnda utskottet var äldre;-det fanns redan före den italienska resningen, och till detta hörde män, som noga känna land och folk och hysa moderata politiska ider, under det att mazzinisterna visade mera beslutsamhet, mera rörlighet ochstörre otvungenhet i användandet af medlen: samt derföre hade vunnit mycken mark af den äldre föreningen. Af denna oppositionens ström och motström förklaras mycket, och det är till och med säkert, att ordningsutskottet ända i sista ögonblicket fruktade, att Garibaldiskulle göra gemensam sak med dem andra komitenFör att förekomma detta försökte ordningskomiten att tillställa en resning i Neapel, för att, då diktatorn kom, kunna sätta. mot honom början till en omstörtning och kunna såsom en makt underhandla med honom. Nu satte sig handlingskomiten till verket, så att mazzinisterna då framstodo såsom ordningens män och cavouristerna såsom uppviglare. :Ordningskomitån var dock för klok, för att drifva det till öppen brytning; den drog sig tillbaka. Att neapolitanarne, som visste allt detta, voro betagna af stor fruktan, är lätt att förstå. Mam kände likväl Garibaldi blott till hälften. Han hade begagnat såväl ordningens som handlingens vänner, för att störta bourbonerna; men han hade derjemte ställt sig så med den Niberala delen af ministeren likasom med flottan, att han blott behöfde komma, för att befästa lugn och förtroende; derföre kom han ensam. Det farligaste momentet i den neapclitanska krisen var de första dagarne i September, då utskotten opererade mot hvarandia och ministeren råkat i en så skef ställning, att reaktionen åter hoppades erhålla öfvervigt. Cutrofianos utnämning till stadskommendant och denne mans okloka hotelser förmådde ministrarne att. besluta, att: ändtligen bryta med kamarillan) De begärde afsked, såframt -kos nungen ej entledigade Cutrofiano och Ischitella samt tilläteatt femton för lugnet farliga personer finge förvisas. Konungen lät ministrarne skriftligen inlemna sin motiverade afskedsansökan och rådgjorde med kamarilan. Nu inleddes underhandlingar med Roberti, en viss Steli, en viss Falcon, general Colonna, ja till och med Cutrofiano, men det lyckades ingen af dessa hrr att värfva kolleger. Om natten skickade konungen nu till:Ulloa.. Den 2 September förfrågade sig kabinettet hos konungen, huru sakerna stodo. Intet svar! På aftonen gick konseljpresidenten till konungen; denne förklarade, att han ännu ej funnit någon kombination, och ville att konseljpresidenten skulle uppgifva några lämpliga personer. Denne föreslog då Serra Capriola, Buonanni, Faleon och grefve: Viti, idel ifriga rojalister, men motståndare till ett statsstreck. Konungen ville ej ha-dem. På aftonen läste man i Gazzetta ufficiale en not, hvari tillkännagafs att det dåvarande: kabinettet skulle stanna qvar. :Ministrarne läto förmå sig härtill; utom Pianelli, hvilken konungen mest fruktade såsom nyomvänd konstitutionell; han infann sig ej vidare i ministerrådet och begärde tillika afsked såsom general. Frans II hade omgifvit sig med ett slags hemligt krigsråd, till hvilket stabsöfversten Anzonioch generalerna Colonna, Ferrara, Cutrofiano och . Bosco hörde. Denna: militära omgifnihg anklagade Pianelli hos konungen för att hafva med afsigt förlagt lägret till Salerno, midt uti insurgerade provinser, på en punkt, der malarian var rådande, som rundtomkring ligger öppen och således så mycket som möjligt undsrlättade deserteringar för soldaterna, för att erbjuda Garibaldi armåen och dermed äfven dynastien, likasom på en presentertallrik; detta vore förräderi. Den militära omgifningen räknade nu ut, att konunen efter Siciliens utrymmande väl förlorat 12,000 man i döda, sårade, fångar och öfverlöpare; derjemte vore ej mycket att lita på 400 eller 300 officerare, men med gensdarmeriet; som från alla delar. af riket uppbådades till Neapel, hade man ännu 80,000 man; som voro dynastien tillgifna. Då kommo qvarlefvorna af divisionen Ghio till Castellamare och Salerno i trasiga kläder och utsvultna, men ändock ursinniga och förklarande att de ville strida för den konung, hvars bröd de åto. Divisionen Ghio, som hade strickt gevär vid Monteleone, lemnade i Garibaldis händer 12 kanoner, 60v0 gevär, 300 hästar, 200 mulåsnor och högst betydliga partier af krigsförnödenheter; de soldater, som ej togo tjenstunder Diktatorns fana, fingo gå sin väg. Nu fattade krigssonseljen det förut omtalade beslutet, att Bosco och von Mechel skulle med 15.000 man. utvalda trupper mottaga Garibaldi vid Salerno bakom förskansningar, barrikader, trädgårdsmurar och hus, samt draga sig tillbaka åt hufvudstaden i fall de blefve slagna; sedan skulle de-echelonsvis: uppställa 50.000 man mellan Neapel och Gaöta samt leverera röfvaranföraren en stor drabbning mellan Voltorno och Gariliano, med stöd ar Capua och Gaöta. På