Aftonbladet – 17 september 1860, sida 3

ett sorgset smålöje, vkrossad som mitt eget hjerta.n En vanlig fras dagen efter en bal. Då är man alltid dufven. och melankolisk. Jag är sjelf nedstämd och lidande: Om jag icke missminner mig, så sade jag betjenten att jag icke tog emot i dag. Vid detta ganska tydliga förafskedande samJade den förtviflade studenten allt sitt mod. Höxmig, för Guds skull, min fru, jag har endast några ord att säga, sen-kan ni ju jaga bort mig; men jag besvär er att höra mig, och bönfaller att ni för min förvirrings skull förlåter det jag måste säga er. Ack, jag behöfver så väl en gnista uppmuntran! ... Mitt lif ville jag med glädje gifva för att icke misshaga er, och likväl blir jag kanske tvungen att förolämpa er.s ; Då är det säkrast att jag låter bli att höra På er,, svarade den unga frun, som helst ville afböja ett samtal, som måste bli allt annat än behagligt. Ni befarar kanske att jag skall tela om min kärleko, utbrast Trelan allt mer exalteradt. QO nej! -var lugn, min fru, jag skall icke säga att jag dyrkar, afgudar er. Hvad bryr ni er dessutom om mina drömmar, mina val? Icke om mig, obetydlige, eländigeskall jag tala, men om er, blott om er, för vilken jag skall gå i döden. eemence närmade sig kaminen och förde handen till klocksträngen, en handling värdig: en pensionsflicka, som ögonblickligen motsvarades af den unge studentens förtviflade knäall. -Ungdomen är städse betagen i romaniska hänförelser och dramatiska situationer; n adertonårig tillbedjare är likaså slösande ned knäfall som en skenhelig bönsyster, ocis ekas kan heller icke att den välsignade locksträngen är en makalös tillflykt för em ing, nygift frus sensitiva inbillning.