Aftonbladet – 17 september 1860, sida 3

han inför henne, som en delinqvent, väntande sin dom, och kunde icke finna ord för hvad ville säga. I ett nu insåg han klart det ytterst grannlaga i sin ställning ... Hur skulle han börja? Hvar finna inledningen till ett samtal, som borde! blifva förfärligt? ... Då det gäller att förspilla en; qvinnas heder, komma af sig sjelf sockersöta ord i mängd, och alltsen paradisormens tid tycks förföraretalangen vara-ett sjette sinne hos herrar salongshjeltar; men kommer det an .på att rädda en-stackars qvinnay då är man ordfattigs förlägen, generad, ty det der är alls icke modernt. Mes vi återkomma till Leopold. Sedan han framstammat några ord utan mening, fick han; en ingifvelse, vid hvilken han, med en drunk-nandes förtviflan, som griper efter ett flarpn, hakade sig fast. Inledningen var funnen, god. eller dålig, det fick stå sitt kast; ban stack: sin hand i bröstfickan, tog fram solfjädern och lemnade den tigande till fru dEpernotz. Den unga qvinnan-ryste till, som om en dolkspeta vidrört hennes barm; men i ögonblicket beherrskande sin rörelse, fästade hon sina blickar fulla af stormande tankar på den darrar.de öfverlemnaren. Ni har tappat den på balene, stammade Trelan med ädelmodig delikatess; jag var nog lycklig att hitta den och har kommit för att återställa den förlarade. Clemence fattade solfjädren, som hon glömt qvar i Sordeuils hand, och med en låtsad likgiltighet, som kostade henne en öfvermensklig ansträngning, öppnade och tillslöt hon dess skiftande veck. Jag tackar er,, svarade hon kallt; men ert besvär är temligen ändamålslöst, ty i det skick den nu befinnes är den helt och hållet oduglig. Den är krossad, suckade ynglingen med