Aftonbladet – 15 september 1860, sida 2

alla äro, svarade presten med lugn, allvarlig stämma; vill ni ställa er emellan Herren och den själ han återtager tr stoftet, så gör det som en kristen, och bed för den, som snart skall bedja godt för er i himlen! Han beledsagade dessa ord med en blick, som bragte min till att sänka sig. Vid ett dödsläger herrskar religionen allsvåldigt; jag kände det, ty en plötslig blygsel blandade sig med mitt raseri, och jag trädde tillbaka för att-lemna rum åt denrie. iman, som kom iden gudens namn, hvars röst så mången gång talat till mig i stormen. Då presten såg att en gnista lif ännu glimmade kos den döende. började han genast. förrättningen. Jag vill gå, ty jag, kände hvarken andakt eller medlidande i mitt bottenfrusna hjerta, och jag kände bittert att min plats icke var der. Qvinpnorna, som knäböjde i andra rummet, spärrade vägen för mig — jag kunde icke komma undan. Endast jag stod tårlös bland alla dessa bedjande, gråtande qvinnor, upprätt och med korslagda armar bland alla dessa knäböjande. För andra gången blickade den silfverhårige :gubben både strängt och bedjande på mig; för andra gången kände jag mig besegrad, och ovilkorligt böjde jag mina knän; men. ehuru min panna böjde sig istoftet, förblef mitt öga torrt, min mun stum. Prestens rörande tal, suckarne, som susade genom rummet, den döendes rosslande andedrägt, den förkrossande anblicken af benne, som jag dyrkat — allt balkade öfver mit bjertas marmoryta; liksom vågen öfver granithällen, utan-att lemna spår efter sig. Men i innersta djupet af detta hårda bjerta uppsprang plötsligt en rik pulserande källåder: hämndens! Ju längre jag med blickarna slukade porträttet, som jag höll. gömdt inuti banden, desto ymnigare framqvällde denna åder,. för atts-aldrig i tiden upphöra att strömma, Då den högtidliga ceremonien var slut, reste sig alla upp. Endast jag blef liggande på knä, döf och blind för allt omkring mig.