Aftonbladet – 15 september 1860, sida 2

det var en annans, en ung vacker mans, en okänds!... Menniskospråk saknar ord att gifva den ringaste föreställning om hvad: som i detta ögonblick föregick inom mig. Blanche låg i djup vanmakt, och Antoirette lät benne inandas-etber. Med en blick, som kom henne att bleknanästan lika så djupt: som den döende systern, visade jag henne medaljongen. Skakad af snyftningar sjönk hon ned. omfamnande mina knän och visade mig 8ystern med -en ångestfull, bönfallande blick Hys då en gnista .medlidandels: snyftade hon. Ser ni icke att hon dör?.. Namnet!... Hvem föreställer denna bild ?; sken jag mellan de sammanbitna tänderna koch slet mig lös. . Dessa ord uttalades ganska tyst och otydligt, och underligt nog uppfattades de dock af Blanche, trots hennes svimning. Som ett galvaniseradt lik reste hon sig upp; jag fö tillbaka, rädd att hon skulle vidröra mig: men öppnande sina halfbrustna ögon, såg hon, tänkte bon icke på mig. De sökte med skum. irrande. blick systern, som ställt sig mellar oss; mödosamt höjde hon sin likhand och tillslöt med densamma systerns mun; sedan. smålog hon — det var hennes sista smålöje — mot en bild, osynlig för oss, mumlade någre osammanhängande ord, som jag icke förstod, oaktadt jag lutade mig ver för att uppfånga dem, och sträckte sig långsamt på bädden. på båren: hon drogs med döden. ; Just i detta. ögonblick klingade en liter klocka utanför dörren; snart blandade sig ljud af fotsteg med denna klang. Dörren slogs upp; på tröskeln stod en prest oct bakom honom i andra rummet flera fruntimmer med tända vaxfacklor i händerna. Man skulle nemligen gifva den döende den sista smörjelsen. Jag är icke ogudaktig; men vid denna syn flammade ett helvete i mitt bjerta. Jag störtade emot presten. Denna qvmna tillbör mig, min: herren, sade jag och höll honom tillbaka; ingen får tala ett Ord med benne i detta ögonblick De na qvinna tillhör Gud, hvars barn vi