Aftonbladet – 14 september 1860, sida 1

Porten var icke låst; jag steg in, gickuppför trappan... tamburdörren var också olåst. I salen och förmaket hastade några fruntimmer, liksom rådlösa och upprörda, om hvarandra, de observerade mig icke en gång, och — ändtligen stod jag vid sängkammärdörrn. Jag öppnade den nästan andlös; men hvad jag såg, kunde jag icke strax fatta, så plötsligt ljungade, drabbade denna alltförödande-blixt!: Den sorgligaste oordning hade förstört lugnet och harmonien i detta rum, mina drömmars rum, då jag ensam gungade på vågen, mina sköhaste hjerteminnens rum: Möblerna stodo buller om buller; några vaxljus brunno här och der på borden och blandade sitt bleka sken med densgryende dagens blåaktiga ljus: På kommoden, som i hast blifvit förvandlad till ett altare, stod ett krucifix bredvid en gren af buxbom, allt förberedelser till ett dystert sakrament; en skarp doft af eter, denna de döendes parfym, spred sig genom våningeny och mitt hjerta stelnade af iskyla, ty jag insög med hvart tungt andedrag en qväljande grafluft-—Feberyr och ändå bunden i en slags dvala, trädde jag ins Ett hvasst ångestskri belsade mig välkommen — en qvinna, min svägerska Antoinette, störtade emot mig; jag kastade henne undan, men stod fastnaglad på stället och stirrade på sängen, inom hvars öppna sparlakan jag varsnade en mensklig varelse: liggande utsträckt, gulblek, orörlig, med ett ord, en döende, känske en död. Det var Blanche!, 6 Leopold fattade ömt sia; brors hand cch tryckte din innerligt. (Forts.). Bodragna? arfringar. Två handtyrekare i Hamburg ansågo sig? såsom de enda rättmätiga arf vingarne efter en sin faster, son för mer: än tio år sedan afled i Mecklenburg. De anställde straxt efter bennes död rättegång mot en tredje person, hvilken ansåg sig berättigad att på grund af testamente få öfvertaga qvarlåtenskapen. Domstolen har nu ändtligen afdömt saken till de båda handtverkarnes förmån, men emellertid ha råttegångsomkostnaderna medtagit så mycket af arfvet, att knappt ett par hundra riksddlar doraf åtoretå