Aftonbladet – 14 september 1860, sida 1

sorg och fasa min -bämnarehand skall leda dig. : 5 Sordeuil kastade sig i ett soffhörn och höll; under några långa minuter, handen öfver ögoned. Det är nu tio månader sedan, började han slutligen, som jag, efter två års vistande på Antillerna, återkom bem till Cherbourg. Du fattar min glädje, min hänryckning!... Jag skulle då ändtligen få hvila ut i min familjs, i kärlekens sköte, efter: denna evighet af ensamhet; jag skulle, då slutligen få trycka i famnen den mest älskade bland gvinnor, henne, på hvilken jag trodde som på Gud; — jag skulle då ännu en gång få återse vår gamla mor och kyssa hennes gråa hår, ännu en gång er, mina bröder, då ännu barn, dig, den käraste af alla. Vi kastade ankar på redden, en mörk, råkall natt. Drifven aforolig längtan, kastade jag mig genast i en båt och lät sätta mig i Jand. Den storm, mot hvilken vi kämpat på hafvet, hven ännu genom stadsgatorna. Regnet, blandadt med isslagg, piskade gatstenarne och nästan förblindade mig, den ensamme vandraren på dessa nu så öde gator. Min eljest så lugna fantasi greps i detta hemska nattliga nu af en vidskepelsens ande, som jagade upp den till den grad att jag tyckte mig höra hånskratt och tandagnisslan blandas med vindarnes stönande, och det ringde för mina öron, och olycka och död liksom lotsade mig fram till den -husliga härden. Jag kände mig icke sjelf; jag hade blifvit en helt annan; men nu vet jag att det var hvad man kallar aning, och hädanefter tror jag På aningar. Ändtligen stod jag framför porten; rin hand var liksom förlamad, den vägrade att fatta tag i klocksträngen. En underlig tillföllighet återgaf mig till mig sjelf. I Blanches sängkammare. brann ljus, det liksom flämtade bakom gardinerna. Ljus så sent pi natten... Kunde man möjligen fira en fest i hemmet, en hemkomstfest, måhända ... var det kanske mig man väntade?,..