Aftonbladet – 14 september 1860, sida 1

notont och genomborrade henne med sin magnetiska blick. Ni är det ju icke längre; var derför älsks värd, glad, munter och laga att jag blir detsamma, ty denna soirs blytunga tråkighet trycker mig till jorden., Å Tror Hi ännu att jag förtalat, ljugit? frågade Sördeuil skarpt och med fast beslut att med ett enda språng återvinna dem terräng han nyss förlorat: Icke ett ord om honom, den .:.:. n, föll bönom Clemence passioneradt i talet — tala om er sjelf, om mig, om allt hvad ni vill, men nämn blott icke honom. Aldrig om honom, alltid om ossl hviskade frestaren med darrande läppar. Ni hade rätt, hati har ljugit sig bort från mig för denna qvinnas skull; ser ni, i tre hela månader bär jag icke velat tro detta. Ah, jag är hvarken vacker eller ung nog, ehuru ni påstår, mots tsen; nämn honom icke säger jag er. fur tycker ni att jag fer ut i qväll? Ni observerar ju icke att jag är svartklädd. Sade ni icke häromdagen att ni föredrog det svarta i en dams paryr?, Ni älskar mig då slutligen ? Jag vet inte — vore han bär, skulle jag svara er ja i hans närvaro. Tycker ni inte att här är qväfvande? Mitt bufvud brinner. Tala bara aldrig om honom — hviska till mig smiokrande, vackra, ömma ord, som han utan tvifvel nu säger henne.n En likgiltig person skulle hyst miskund med det bemske, konvulsiviska smålöje som beledsagade hennes feberaktiga ord, men älskare bafva i vissa fall ett privilegium på grymhet. Långt ifrån att söka lugna de passioner, hvars kamp han bevittnade, göt han tvärtom olja på elden; i stället för att breda balsam på det sår han slagit,, utvidgade bar det, för att öppna en dörr för den lidelse som bittills blifvit utestängd; ty det fordras våld till att intränga i en dygdig tänkande qvinnas bjerta och hvartenda dylikt sår är början till jen vidöppen dörr. Innan sojren var slut, nådde denna obarmhertiga mackhiavell sm sitt