Aftonbladet – 12 september 1860, sida 2

År 1842 lät Rosas föra 80 indianska fångar till torget i Buenos Ayres, och midt på dagen i allas åsyn lät han aflifva dem medelst bajonettstötar. Camilla OGorman, en adertonårig flieka af en af de förnämsta familjerna i Buenos Ayres, har blifvit förförd af en tjugofyraårig prest. De lemna tillsammans Buenos Ayres och fly till en liten by i Corrientes, der de utgifva sig för att vara gifta och öppna en liten skola. Corrientes faller i Rosas händer. Igenkända af en prest och af .dem angifna för Rosas, återföras flyktingen och hans följeslagerska till-Buenos Ayres, der Rosas utan: dom och ransakning befaller, att de skola skjutas. Men, invänder man, Camilla OGorman är i grosess i åttonde månaden. Döp hennes magen, svarar Rosas, så blir barnets själ räddad. Detta skedde, hvarpå Camilla OGorman blef skjuten. Tre kulor hade gått igenom armarne på den olyckliga modren, som instinktmässigt utsträckt dem, för att skydda sitt foster. Huru skall man väl efter allt detta ha mod att uttala, att Frankrike skyddade: Rosas? Och likväl ökade 1840 års af amiral de Moukan undertecknade fördrag Rosas! makt, i det att republiken Orientale lemnades ensam i striden. Det var då som Garibaldi uppträdde vid sin återkomst från Rio Grande. Å ena sidan Rosas och Oribe — d: v. 8. styrkan, rikedomen, makten, kämpande för despotismen. A andra sidan en liten, fattig republik — en obefästad stad, en tom skattkammare, ett folk utan hjelpkällor, hvilket ej förmådde betala sina försvarare, men kämpade för friheten. Garibaldi tvekade ej: han ställde sig på folkets och fribetens sida. Vi vilja nu åter lemna pennan åt Garibaldi och låta honom berätta sina strider under den hårdnackade belägring, som varade i nio år, likasom Trojas. Slut på första delen;