Aftonbladet – 10 september 1860, sida 2

an-hade trott på Rosas, ban hade gjort myct för hans upplöjelse. Baleace var, den jörste som Rosas uppoffrade. Baleace dog i andstlykt, och då bans lik fördes tllbata öfver gränsen, skyddadt af döden, vägrade Rosas hans familj att bevisa Baleace ej blott de nederbetygelser, som tillkomna en man, hvilken varit guvernör, utan äfven de ewukla sorgvevis, som egnas en medborgare. eve Det är således från 1833, som Rosass verkiga makt daterar sig. Hans första regering hade, till följd af förställning, ej lagt i dasen hans böjelse för grymhet, hviiken sedermera gjort bonom beryktad för blodtörst. Nämnde period utmärktes endast genom major Monteros och fångarnes i Saint Nicolas fysilering. Glömmom emellertid icke, at: under denna period många hemska och oväntade dödsfall inträffade, hvilkas d tum bistorien i alla händelser inskrifver med röda bokstäfver i nationernas bok, Så försvunno två landtbefolkningens chefer, hvilkas inflytande kunnat vara till binder för Rosas; så inträffade vid denna tid Arbolitos och Molinas död. Något dylikt hände, såsom vi vilja minnas, de båda konsuler, som följt Octaviws i hans första strid med Antonius. Vi vilja nu lemna en bild af Rosas, hvilken ännu endast var diktator, men som innehade den största makt en menniska någonsin tillvällat sig öfver en nation. Omkring 1833, det vill säga den tid, dit vi nu hunnit, var Rosas trettionio år gammal. Han såg ut som en europåg, med ljust hår, ljus hy, blå ögon, polisonger, som slutade i jemnhöjd med munnen. Intet skägg hvarken å öfverläpp eller haka. Hans blick skulle vara vacker, om man haft tillfälle att döma derom; men Rosas hade vanan att aldrig se någon i ansigtet, hvarken vänner eller fiender, ty han visste att han uti en vän nästan