Aftonbladet – 10 september 1860, sida 2

Det är obehöfligt att säga, att ehuru Eusebio ej blef afrättad, var han halfdöd af skräcs. Vi nämnde namnet Mannelita; vi sade, att det var Hosas dotters Vi vilja tillägga för dem, som ej redan veta det, att denna qvinna, denna Manuelita, som försynen ställt såsom en god genius bredvid sin far, under sin lyckas dagar hade till sin förnämsta sysselsättning att dagligen upprepa ordet nåd, och att nåd stundom beviljades på hennes förbön. Manuelita är nu fyratio år gammal; af tillgifvenhet för sin far eller måhända äfven till en del för den mission, hon mottagit af himlen, bar hon aldrig gift sig, eller, rättare sagdt, var ännu ej gift 1850, från hvilken tid vi ej hört af henne. Manuvelita var ej egentligen vacker; hon var, hvad som är ännu bättre, en förtjusande qvinna med distingueradt utseende, med mycken takt, kokett som en europeiska och isynnerhet belåten, då hon gjorde något intryck på utländningar. Manvelita har blifvit mycket förtalad, och detta är naturligt; hon var dotter till Rosas, d. v. 8. till den man, på hvilken allas hat koncentrerade sig. Man beskyilde henne att af sin far ha ärft anlag för grymhet och att, likasom påfven Borgias dotter, ha glömt den dotterliga kärleken för en annan, ömmare och mindre kristlig kärlek. Det ligger ingen sanning i allt detta. Manuelita förblef ogift af två skäl: först och främst emedan Rosis stundom kände behofvet af att vara älskad och visste, att den enda verkliga, hängifna, gränslösa kärlek han kunde göra räkning på, var den dotterliga. För det andra förblef Manuelita flicka måhända derföre, att Rosas, som nu är en obemärkt privatman, dold, såsom jag tror, i någon vråaf England, i sina drömmar om en konungakrona sågi en framtid någon mera lysande förbindelse vinka