i den ekonomiska lagstiftningen många tillämpningar af denna regel. Deremot ogillade t:l. den i 10 föreslagna tillåtelsen för hypoteksbanken att upplåna penvingar på uppsägning. Detta skulle lemna öppet för banken att beträda samma bana som de nuvarande hypoteksföreningarne hafva gått och genom oförsigtighet hvarvid de skaffat sig bekymrher. Tal. ogillade vidare det föreslagna stadgandet i 6 S, att den allmänna hypoteksbanken skulle öppna sin verksamhet så snart en hypoteksförehing till inträde deruti sig anmält och beloppet af sin inträdessumma bestämt. Deraf skulle kunna följa, att så snart en bypoteksförening anmälde sig för inträde med t. ex. en million, skulle bänken antingen vara nödsakad att upplåna denna summa och dermed åter öka den långa kurslistän på smålån, eller ock, i beräkning på fiera föreningars inträde framdeles, upptaga ett större lån och nödgas med de öfverskjutande medlen öppna en lånerörelse på uppsägning. Men när folk finge lån af en sådan inrättning skulle de, fastän det vore stäldt på uppsägning, hoppas på omsättning och, när sådan :ej kunde beviljas, befinna sig i nya bekymmer. s:n borde såfedes förändras så, att banken skulle börja sin verksamhet först när föreningar anmält sig till deltagande för betydligare summa. Teal. bade önskat att vederbörande hade blifvit hörda öfver förslaget och skulle gerna sett att det fått hvila, men då behofvet är så påträngande och landtmannanäringen så ytterst vigtig för landet, ville han rösta för bifall, under reservation i afseende på sina anmärkningar. Riksarkivarien Nordström fann det ej underligt att meningarne om: saken voro delade, helst de stå på så olika utgångspunkter. Förslaget hade ej varit alldeles fritt i valet af utgångspunkt, utan existerande förhållanden, som mäst afses, hade derpå utöfvat stort inflytande. Genom en historik öfver hypoteksföreningssskens behandling bos ständerna sedan 1823, visade talaren att det pu föreliggande förslaget om koneentrering af föreningarne är en återgång till hvad pämnde års ständer hade beslutat. Hypoteksföreniogarnes isolerade upplåningar hade bragt det ända derhän att långifvare icke försträckt dem penningar på andra vilkor, än att de endast erhållit es de! af lånesamman och måst taga långifvaren af denna andel till kommissionär för anskaffandet af återstoden samt betala honom rrovision till och med på de obligationer han icke sålt. När det är gifvet att sådant är skadligt, så är det också klart att. om man koncentrerar föreningarnes verksamhet, får man ej motverka nyttan häraf genom att låta enskilda föreningar fortfarande gå på egen hand och taga lån. Det var en snillriktankeflygt af en bäfvande själ att-se en rysk ukas i den härom handlande inskränkningen (5 4). Det finnes ingenting ryskt i denna S; om ej sakernas inre tvingande nödvändighet är någonting ryskt. Det skulle åtgå en timma för att endast med få ord beröra alla de förhållanden inom samhället, der det enskildta blifvit det allmänna underordnadt. Man har ej kallat det för en rysk ukas, när staten förbjudit hvar och en att annorlunda än under vissa vilkor utgifva sedlar: Obligationer äro dock ej annat än sedlar, fastän räntebärande. Att, som en talare hade anmärkt, banken kan obegränsadt göra upplåning är visst sannt, men det finns ick: heller någon lag som inskränker de nuvarande hypoteksföreningarnes rätt i detta fall, utan de hafva sjelfva.bestämt. sin: gräns.. De flesta, om ej alla, hafva ett maximum. Detta skulle fortfarande blifva förhållandet! För öfrigt åberopades 9 t, som stadgar att hypoteksbanken ej må göra amorteringslån utan att vilkoren äro förenliga med grunderna för sådana låns utgifvande till hypoteksföreningarnes delegare. Häri såg talaren en indirekt inskränkning af bankens lånerätt. En annan fand han i stadgandet att banken, ej må taga mer än 6 procent ränta och amortissemang. En tredje slutli: gen i massan af den jord, för hvilken inträde komme att sökas. Icke ens någon appoximativ grund för ett maximum lärer vid denna riksdag kunna bestämmas, men måhända kan det ske: framdeles, när hypoteksbanken någon tid varit i verksamhet. Endå sättet att kunna fastställa någon visssumma, vore att bestämma em:nu och en annan framdeles. Ban: ken och hypoteksföreningarne fiige väl antagab grundligt känna, att ju mer man lånar, desto mera sätter man sig i skuld; det måtte således finnas någonting dakom dem som drifver dem till skuldsättning; denna drifkraft, som är behofvet af lån, är det som bestämmer maximum. Man skulle:genom banken få in för mycket pen: aingar i landet och komma att röna alla olägenhe: verna af cirkulationsmediens alltför hastiga ökning. öade hr Wern sagt. Men de lån, somiblefve tagna, xomme ju att utgå i många tusen små kanaler; det man borde föreställa sig att de skulle blifva byttigi använda, och således skulle ej uppkomma den följd, som visar sig i penniogvärdets egen nedsättning ge: aom kapitalernas Hopande i för stora massor. Det har visserligen sagts att hypotekslånemedlen skulle mnvändas för tillfredsställande af njutningslystnaden ner än till befrämjande af åkerbruket, men om sta en upphäfde sig till förmyndare och försökte tvinga rolk att använda sina penningar nyttigt, så skulle hvarken staten eller åkerbruket komma långt. Detta sar visat sig i den tiden, då staten sökte genom örordvingar bämma öfverflödet i alla riktningar; ndustrien bar äldrig legat mera nere än då. Der: :mot pär man fann att öfverflödsförordningar ej nafva någon plats inom statsekonomien, fiek indu strien ny fart genom spekulationens frihet: En tel. hade ansett grundfonden för liten, en ansan för stor. Begge påståendena kunde ha skäl för ig såsom problemer, men ej med tillämpning på det öreyvaratids förslaget Sättet för grundfondens ar -angerande Var i tål:s tanka en af de lyckligaste sunkterna i förslaget. Det medförde högst litet äfsentyr för staten, men fonden komme likväl att verka ned kraften af 8 millioner. Grundfondsobligationernå skulle ju icke få användas till låns anskaffande, utan ndast ligga under bankens och, det allmännas vård, ör ätt användas i händelse bypoteksföreningarne satte vanken i förlägeöhet för någon del af de årliga utsetalningarne, och när obligationer vore till afhjelsände af den tillfälliga förlägenheten änvända, skulle le ej få stå ute länge. Dessa obligationer vore således lott afsedda att sätta banken i stånd till punktlignet. För detta ändamål är grundfonden ej för liten, y det kan ej gerna tänkas att banken i två år skulle sunna komma i sådan förlägenhet att den behöfde invända ända till:8 mill., äfven. om bankens ansvarighetssummia växte till den höjd; att 5 procents sänta och afbetalning derå erfordräde 8 mill., ty hyr poteksföreningarne skulle ju åtminstonö inbetala näson del, om ää ieke allt. Således kan grundfonden snarare sägas vara för stor, men detta ansåg tal ingenting göra, då det ej skadar staten och befästar vankens soliditet. Till och med om den blefve bestämd till 10 mill., skulle staten derpå ingenting riskera, På anmärkningen, att räntefoten — 5 procent, ., probent amörtering och 5, procent kostnader — vore för hög, svårades attriksbankens landtfastighetslånefond tar 7 procent. Den är likväl starkt anlitad. Af de 7 procenten äro visserligen blott 4 procent ränta och 3 proc, amortissement, så att amorteringen går fortare, men lånet trycker desto mera. Förtjensten af perpetuella lån är just att man slipper betala kapitalet. sBestämmelsen om revisionen är icke så sväfvande som man sägt. Det är föreslaget att revision skall verkställas af hypoteksbankens förvaltning och räkenskaper. Således blefve revisorerna ej hindrade att sträcka sin granskning så långt, så djupt, så högt de behagade. Bestämmelsen, att i styrelsen skall vara ett kronans och ett ständernas ombud samt flera ombud för delegärne, visar att man ej förbisett något intresse, I:.den allmänna sammankomsten af bankens delegare skulle ytterligare. deltaga en af