Aftonbladet – 8 september 1860, sida 2

alltid skänker qvinnan. Med en röst, som redan utgjorde en belöning, sade bon: Blif qvar och hör mig! Jag borde hata er. men jag gör det ogerna.. Det är jag som är förolämpad och det är jag som tillbjuder er fred. Förolämpad! utbrast den unge mannen; är jag till den grad skyldig? Låt oss icke återkomma till det gamla. Jag bekänner hellre att vi båda haft orätt; ni genom att föra: det språk. ni alltför länge gjort — jag genom att bafva tagit för allvar ord, gom ni nu säkert ångrar och som et framtida förändrade uppförande skall försona. Jag ångrar intet och jag försonar intet; den förvisniog, med hvilken ni i eviga fjorton dagar pinat mig, bar icke förändrat mig en hårsmån. Det jag sagt, Clemeuce, det tänker jag än och skall alltid tänka det.s Är det på detta vis uni belönar er väns förtroende ? Sordeuil fattade solfjädern i kanten, liksom ville han betrakta arabeskerna, men blött i sjelfva verket för att få en förevändning för sin förtroliga ställning. En sådan kärlek som min berättigar till allt, till och med att framlägga sanningen ohöljd. Jag har alläd föraktat det byckleri, som tjenar usla passioner till mask. En an: hän än jag skulle söka urskulda det ni kallar mitt förräderi mot er man. Jag hatar bonom, och jag söger er det rent ut; jag hatar honom, emedan Jag älskar er och emedan han gör er gränslöst olycklig ... Jag. begär icke ert medlidanden, afbröt honom den unga frun med kränkt stolthet. Men begrip mig då! Det är icke. medlidande jag erbjuder er, endast den mest ointresserade, den orubbligaste hängifvenh:t. Jag bryr mig ieke om en hängifvenhet, som icke respekterar mina pligter.n