Aftonbladet – 8 september 1860, sida 1

pjes; men min hustru sa till mig : ,Hvarföre tar du icke heller din rubin, den klär dig sä välp, och jag gjorde naturligtvis som bon ville, ty, fortfor han, vändande sig till fru dEpernotz, en man bör alltid vara sin bhustrus förste slaf. DEpernotz tryckte den tjocke manneus hand med ett beundransvärdt allvar, hälsade sin hustru med ett sista, både strålande och vVecmodigt leende, och skyndade till sitt förstu:na kärleksmöte, sedan han i förbigående tillk stat sin bundsförvandt en blick, som sjelfve Mefistofeles skulle afundats honom. Flera af damerna hade lemnat sina platser; en stol blef tom vid sidan af den unga frun, och när Javerval, som svettades blod vid det fåfänga försöket att reda sig med en kompliment, hvars början gick som en olja, men som trassla in sig allt värre ju högre den steg i borsbast, sträckte ut handen för att taga den i besittning, förekom Sordeuil, som varit ett stumt vittne till det hela, homoza helt behändigt och satte sig bredvid fru dEpernotz, med en merniskas säkerhet som föresatt sig att göra sin rätt som cicisbeo gällande, Bankiren rynkade ögonbrynen, utan att säga ett ord, och sökte gig med ögonen en annan plats. Den unga frun ville kanska icke för sig sjelf medg en tredje person var öfverflödig; men hennes innersta tanke förrådde sig mot hennes vilja. Skall icke ni också på det der Basarmötet? frågade hon mannen med rubinen. Hvilket möte, min fru? frågade denne, med stora uppspärrade fårögon. OQvilkorligt betraktade Clemence sin tystJlåtne granne, som endast svarade med ett ironiskt smålöje. Man håller åldrig några möten om aftnarne skrattade Javerval sjelfbelåtet, man bar bara behagat narras för er, min nådiga. nDet är möjligt,, framkastade Sordeuil vårds