Aftonbladet – 8 september 1860, sida 1

rätade hon med ansträngning upp sin veka figur på stolen och luktade upprepade gånger på en flagon, som hängde vid hennes armband, liksom ville hon hemta krafter till en annalkande kris. De båda herrarne nalkades helt nära, utan att hon låddes bemärka dem; vid mannens tilltal såg hon upp, smålog svagt och besvarade Sordeuils hälsning kallt oc frånstötande. Älskade Clemence, sade dEpernotz, med smekande ton, man har underrättat mig att Bazars-aktie-egarne sammanträda i afton. Jag måste nödvändigt bevista detta möte för att bevaka vårt intresse, ty det är fråga om en ny paragraf, som Jag på det högsta ogillar. Du inser att jag måste gå dit. Skulle målet, som jag fruktar, draga ut på tiden, så att jag icke hinner komma igen, så ser du här herr de Sordeuil, som på äkta franskt ridderligt manår bönfaller om den nåden att få uppvakta dig och min mor. Med din tillåtelse öfverlemnar jag honom härmed min fullmakt. Måste du nödvändigt gå, så tag mamma och mig med dig; jag är alls icke angelägen att stanna qvar längre.x Kom ibåg, söta Clemence, att mamma nyss börjat sitt whistparti; det skulle vara värre än högmålsbrott att störa hennes spel; dessutomr, bviskade han, lutande sig ned mot sin sköna hustrus snöhvita panna, skulle tre eller fyra damer i sällskapet blifva allt för hänryckta om du, min sol, gick ner.n RR Clemence besvarade detta temligen sökta galanteri med ett föraktligt smålöje, som måhända gällde såväl komplimenten som bennes rivalers svartsjuka — efter några ögonblicks tankfull tystnad tycktes hon taga sitt parti och svarade på äkta diplomatiskt fruntimmersmaNer: Efter du nödvändigt så vill, får jag väl bli qvar.