Aftonbladet – 7 september 1860, sida 2

En oväntad tillfällighet gjorde syckligtvis slut på denna scen, hvars oförsigtighet började närma sig öppen fara. Jag behöfver tjugo francs,, sade i dettaögonblick en blond, ytterst elegant herre vid ecartebordet; Sordeuil, håller ni tjugo francs för mig? Vid denna plötsliga fråga darrade mannen med magnetisörblicken, liksom en sömngångare som våldsamt väckes; i stället för svar, närmade han sig bordet, kastade en luidor på duken och återvände till sin observationspost: Just då han vände sig om, stötte han till: en nyligen anländ gäst som var i färd med att armboga sig fram genom massan för att hälsa på värdinnan, De båda berrarne vände sig om på en gång för att göra hvarandra ursäkt; men — ansigte mot ansigte, utbyttes det uttryck af afbedjande höflighet, som dessa samma ansigten antagit, emot ett bestämdare, som tydligt talade om ömsesidig öfverraskning, hvilken hos den ene genast öfvergick till innerlig glädje, men hos den andre till lika liflig förargelse. 3 xGeorg! utropade ynglingen, som nyss ankommit. Du här, i Paris! och utan att afsluta sin lifliga fras, vVidöppnade han sina armar till en entusiastisk omfamning. Sordeuil tog ett baksteg för att afvärja detta crimen lese mot god tonp, och, fattande ynglingens båda händer, böjde han sig ned mot hans ansigte, hviskande: Här heter jag icke Georg Trelan, utan de Sordeiul; du är icke min bror; vi känna hvarandra icke närmare, förstår dul Jag skulle icke vara din bror! svarade den unge, förvirrad af dessa obegripliga ord; Shvad i Guds namn menar du?...... I detta nu, för tillfället förstår du,suspendera vi broderskapet. Förlåt mig, jag vill det, Leopold; och glöm dig ickelblj öHvad skall detta vara för en hemlighet ?