Aftonbladet – 7 september 1860, sida 2

penbarelse ensam i sin skönhet som en drottning i sitt majestät. Men hennes lugna hållning till trots, motsade dock ett moln på hennes elfenhvita panna denna kungliga.ro; helt och hållet likgiltig vid sina grannars samtal, afhörde hon med en själ som sväfvade kring andra rymder och emellanåt med till hälften kufvad otålighet, de kavaljerers artigheter som susade kring hennes öron. Hvartenda ögonblick nedsjönk hon i ett ofrivilligt drömmeri och föll ihop på stolen, liksom nedtyngdes hon under bördan af en utaf dessa tankar, hvilkas tyranni qvinnohjertat afgudar, trots den tysta smärta de förorsaka. Hennes blick smög sig då och då mot hendes vilja måhända till kamin-trymån; men då hennes skygga dufvoöga mötte den stirrande, genomträngande blicken, fom gnistrade i kristallen liksom ögonstenen på en orm nedslogs det genast. En oförklarlig blandning af otålighet, otrefnad och fruktan förmörkade då hennes blida anletes melankoliska uttryck; sedan, ånyo tvingad af ett oförklarligt trolleri, återvär.de hennes rädda öga för att såra sig på denna dolkklinga till blick. som tvärt igenom alla salens böljande grupper förföljde henne, liksom jägarens bössa bland en flock foglar väljer det offer den skall fälla. Slutligen uppgaf den unga qvinnan, som så småningom blifvit i grund kufvad, all tanke på motstånd. Förargelse och missnöje, fruktan, med ett ord: alla de själens dimmor, som hittills beslöjat hennes ansigte, smälte bort för den brinnande blicken, liksom vårmorgonens lätta töcken förflyger vid solens strålar. Hennes mörkblå, smäktande ögon, som nu fritt blickade på den frestande spegeln, förrådde allt tydligare och tydligare en af dessa Kemligheter, som den super s erlden alltid med skadefröjd äflas att utleta.