Aftonbladet – 7 september 1860, sida 2

tydligaste om den oroliga förvåning som alla dessa. underligheter på en gång slungat in i hans rena ynglingasjäl. Sedan vi nu blifvit af med studenten, fortfor dEpernotz, så ber jag er lina mi några minuters uppmärksamhet. Först oc främst får ni icke förarga er öfver att ja tappade er guldslant; min brottslighet är så mycket större, som jag icke använde hela min skicklighet för att ta vara på den. Men i en god halftimma har ett fördömdt öde fastnaglat mig vid detta sömniga spelbord, mig, som har angelägna affärer på annat håll. Min hederlige tjocke Othello kom just nu. Herr Javerval? Ja, i egen däst person. Se der, vid kaminen, exeqverar han just nu en merveljös bugning för fru dArgenest. K Då man betraktade den person, som af dEpernotz hedrades med den svartsjuke mohrens namn, kunde man omöjligt upptäcka något som berättigade honom att liknas vid den ebenholzfärgade, tragiske hjelten. Det var nemligen en af dessa granna, välfödda herrar, på cirka fyratiofem år, hvars förtjenster grymt misskännas af den fina verldens subtila damer, men som deremot högtuppskattas af Balletten. Hans epileptiska hals satt inklämd i en tredubbel halsduk af finaste musslin, styf som ett balsjern; magens symmetriska rundning prålade med ett godt halft dussin pitschafter och annat smånätt krimskrams, som hängde i eh tjock guldketting, och som pinglade vid hvart steg han tog, liksom klockorna på en mulåsna; öfra delen af hans fylliga lekamen omslöts af en superfin ny svart frack, som på grund af hans mer än lofliga fetma skrefvade med skörten då han bockade sg för frun i huset, hvarigenom han fick en träffande likhet med en kolossal torndyfvel som öppnar vingarne för att flyga upp. (Forts.