Aftonbladet – 6 september 1860, sida 3

författare denna gång antagit titeln af vVän af ordning och skick, men derföre ej af obehöfligt polistyrannin. Dessa ord till polisen) har jag ansett mig böra med svar bemöta, icke derföre att de .i och för sig förtjena mera uppmärksamhet än flera föregående, härvarande polis förklenande uppsatser, åt hvilka plats blifvit i Aftonbladet inrymd, utan derföre attifrågavarande artikel, med afseende å ett förhållande som, enligt min åsigt, är af den aldra största vigt för polisinrättaingen sjelf, innehåller uppgifter, som, i fall de icke motsades, kunde af de med förhållandena obekante anses vara sanna och derigenom medföra följder, som skulle i Väsentlig mån för politstyrelsen försvåra kontrollen öfver polispersonalen. Sedan om polisen blifvit yttradt, att densamma på ett ohöfligt och godtyckligt, ja icke sällan rått och brutalt sätt bemöter personer, som äro nog olyckliga att på ett eller annat sätt, äfven af den mest oskyldiga anledning, med densamma komma i någon slags beröring, heter det nemligen icke allenast: sådan herren är, sådan är äfven tjenaren, samma ohöflighet, som tyvärr gör sig gällande: hos oheferne, återfinnes naturligtvis ofta hos de underordnader, utan ock att man underkastar sig heldre subälterners grofhet än man utsätter sig-för ytterligare obehag vid klagan hos deras förmän. Jäfvig att yttra mig om polischefernas personliga uppförande i tjensten; kan jag icke derom inlåta mig i någon diskussion, utan öfverlåter till hvar och en, som sjelf varit i tillfälle att derom taga kännedom, att bedöma hvad sanning kan ligga i den mot dem i sådant hänseende framkastade beskyllningen. Hvad deremot angår den sig så kallande svännens af ordning och skick påstående att på klagomål öfver underordnades beteende af polischeferna icke fästes förtjent. afseende, utan att de endast föranleda ytterligare obehag, anser jag det för en pligt att, såväl å egna som min nu frånvarande embetsbroders vägnar, på. det bestämdaste protestera emot sanningsenligheten deraf och uppmana artikelförfattaren att, såvida han icke vill anses för att. emot bättre vetande: hafva utspridt en falsk beskyllning, framdraga något enda särskildt fall som bestyrker densamma. Vi hafva nemligen en alltför bedröflig erfarenhet deraf, att förseelser, begångna af hvilken nyantagen och oerfaren konstapel som helst, genast tillskrifvas hela institutionen, för att icke med den största tacksamhet emottaga hvarje af tillförlitlig enskild person mot underordnadesbeteende med fog framställd anmärkning, som sätter oss i tillfälle att genom den felandes näpst tillrättavisa honom sjelf och genom exemplet. verka välgörande på de öfriga. Att erhålla en polispersonal, som på: ett både lugnt och humant, men tillika bestämdt och eftertryckligt sätt fullgör sina ofta ganska svåra åligganden är en bland: polisinstitutionens förnämsta uppgifter. Sträfvar den ej till. detta mål, undergräfver den sig sjelf. Ett stort hinder för uppnåendet deraf ligger visserligen uti polispersonalens jemförelsevis ringa löneinkomster, som icke äro större! än att man ofta nog, vid utdelandet af någon mindre bestraffning för en förseelse, mötes af begäran om afsked, men ett ännu större hinder skulle sannerligen uppstå, om allmänheten erhölle den föreställning, att anmälningar om de underordnades förseelser till cheferna endast medförde obehag. Derigenom skulle nemligen dessa förlora ett bland de förnämsta medlen att kontrollera sina underordnade; och är det hufvudsäkligen för att borttaga en sådan föreställning och den -demoraliserande inverkan på hela polispersonalen, densarhma möjligen kunde medföra, som jag trott mig icke böra låta ifrågavarande artikel passera utan anmärkning. Ehuru jag således nu uttalat hvad jag med anledning afartikeln egentligen ansett mig böra yttra, kan jag icke underlåta att, innan jag afslutar dessa rader, fösta närmare uppmärksambhet vid. det sätt, på hvilket artikelförfattaren går tillväga, då han skrymtande uppgifver tig ifra för vordning och skick,. Icke nog med att han vill borttaga allt förtroende till-den myndighet; som har till uppgift att tillse ordningen i Stockholm, och derigenom beröfva denna myndighet ett af de förnämsta medlen för dess förmåga att verka. aktar han icke för rof att öppet uppmana Stockholms befolkning till trots emot denna myndighet, i det ban yttrar: Det skall :sannerligen -vara Stockholms tålmodiga, loja befolkning, som fördrager polismaktens retsamma öfvergrepp, utan att sjelf förgå sig. Huruvida en person; som offentligen framkom. mer med ett sådant yttrande, kan med någon skymt af sanning kalla sig för vän af ord. ning och skick, lemnar jag åt hvar och en att sjelf bedöma, öfvertygad att reflexionerna utan vidare kommentarier i detta fall göra sig sjelfva. Den tillförne hos en del af Stockholms invånare alltför ofta visade hågen, att sätta sig upp emot ordningsmaktens tjenare vid hvarje Nfälle, då de nödgas utöfva sin för dem sjelfva visst icke angenäma skyldighet att grips brottslingar samt hejda oordningar och oskick. har under det äednåre decenniet lyckligtvis med hvarje år alltmera aftagit.. Huruvida med tidningsartiklar, som åsyfta att åter blåsa upp den låga, som sålunda håller på att slockna, samhällets sannskyldiga nytta befrämjas, kar med skäl ifrågasättas. Stockholm den 4 Sep tember 1860, Adolf Wallenberg. Denna skrift påkalar några ord från Aftonbladets sida. S Ingen lärer undgå att med uppriktig till: fredsstöllelse finna från en person i:den ställning som den aktade insändaren, uttryckligen uttalad den grundsats, att en bland polisinstitutionens förnämsta uppgifter är, att på eti både lugnt och humant, men tillika bestämd! nh oftarän 14 LTR oe FERRAN