Aftonbladet – 6 september 1860, sida 3

Synas Of a MU SCA aIven DOIA InEe och Medgifva, att de anmärkningar, som -göras--mot deras och öfriga polistjenstemäns sätt att förverkliga denna deras afsigt kunna vara dikterade af ett lika rent nit för polisinstitutionens bästa, af ett lika varmt intresse för allmän ordning. :Vi beklaga att den aktade insändaren icke kunnat fatta detta. Hanskulle i sådant fall säkerligen icke ha betraktat framställda anmärkningar såsom endast afseende att förklena härvarande polis, och han:skulle ej heller velat stämpla en anmärkare såsom skrymtaktig.. Det synes oss, atfädå man önskar erkännande af sina egna åfsigters renhet, bör man icke på samma gång söka tillvita andra orena bevekelsegrunder. Detta i allmänhet. Hvad särskilt vidkommer utmaningen till den förste insändaren, att genom framdragandet af något särskildt falk bestyrka sin beskyllning, så ha vi icke kunnat delgifva denna utmaning åt den för redaktionen anonyme insändaren, utan kommer len honmm tillhanda först genom dess offentiggörande i tryck. Vi kunna derföre icke heller veta i hvad mån han är beredd att framlägga något sådant särskilt fall. Men då redaktionen, genom. uppsatsens offentliggöranle, iklädt sig ansvaret för densamma, nödgas vi för egen räkning göra några anmärkningar vid hr Wallenbergs skrift — anmärkningar, som skola ådagalägga hvarföre redaktionen sifvit offentlighet åt den klandrade uppsatsen. Främst måste vi sålunda påpeka, att hr Wallenberg helt och hållet med tystnad förvigått det, som i vår tanka var det vigtigaste i den förste insändarens uppsats, att nemligen len ohöflighet och den godtycklighet å polismaktens sida, hvaröfver insändaren klagade, synnerhet drabbar personer som höra till de mindre bemedlade :folkklasserna. Denna omständighet är ensam för sig tillräcklig att hos len stora mängden motverka det förtroende till polismakten, som skulle alstra aktning för prdningens väktare och beredvillighet att un-. lerstödja dem vid alla de tillfällen då sådant kan vara behöfligt. På uppmaningen att uppgifva särskilta fall kunde vi inskränka oås att svara det gamla: känd sak är så god som vittnad; men tyvärr behöfva vi icke vara i rörlägenhet för mycket nära till hands liggande exempel på, både att anseende till personen eger rum vid den personliga beröringen mellan polisen och allmänheten, och, hvad än värre är, att ett dylikt drag genomgår till. oci med: polismaktenslagstiftningsåtgärder, Ha icke :de sista dagarne lemnat det mest talande bevis på huru föga omständigheter polisen gör, när det för en torftigt klädd person gäller till och med det dyrbaraste han eger: hans personliga frihet. Vi veta väl, att namnet Tropp har för polisen en oangenäm klang, men utmanade som vi äro, kunna vi icke underlåta att påminna om de fakta, som stå i samband med detta namn, Den insändare, som tecknade sig ?vän af ordning och skick? har vidare anmärkt, att man ej kan begära, att personer af de mindre bemedlade klasserna skola frivilligt exponera 18 för hr polismästarens snäsor, om de, till följd af bristande vana att regelrätt uttrycka sig, ej så noga kunna väga och lägga sina ord, eller om deras minne emellanåt sviker dem. Ett färskt bevis, att den beskyllning, dessa ord innefatta, ej är ogrundad, erbjödo polisförhören angående Djurgårdsslagsmålet. Vi ha redan tillförene i detta blad haft anledning anmärka, att medan från då fungerande polismästarens, hr Ekströmers, sida ej förspordes en blick, en min, ett ord, som innebar ringaste skymt af ogillande öfver den förseelse, för hvilken några män af herremannaklassen .stodo inför skranket såsom tilltala-de; medan deras enständiga förnekande affazta, som af vittnen vitsordades, icke föranledde ens: en anmörkning från den, som ledde ransakningen, så blef deremot ett och annat vittne, tillhörande den torftigare klassen, ganskå skarpt tillsnägt för att det i vittnesberättelsen råkade sammanblanda omständigheter, som vittnet sjelf sett och som det hört af andra berättas — en sammanblandning så vanlig hos obildade personer, Insändaren anmärkte vidare, att obenägenheten hos allmänheten att sätta sig i någon beröring med polisen ofta äfven har sin grund i den känbara tidsförlust, som uppstår genom det obehöfliga hängandet i polisens af mer än ett skäl obehagliga väntningsrum,. Denna anmärkning afser ett faktum, som svårligen lärer kunna bestridas, och hvilket är af den tänkvärda beskaffenhet, att et förtjenar sitt särskilta kapitel, hvarföre vi också med det första skola dertill återkomma. Men vi sade, att den skilnad till person, som man förebrår polismakten, återfinnes till och med i dess togstiftningstggärder. Eller buru skola väl aktning och betedvillighet mot polisen alstras hös en allmänhet, som ser polisbetjeningens förnämsta synliga uppgift vara, att från trottoirerna drifva ned i gatans smuts. och mådd de stackars tjenstflickor och andra, som hafva en liten korg, en vattenflaska eller dylikt att bära? Och hvad tanka om ordningsmakten skall väl uppstå hos de folkklasser;, hvilka-träffas t. ex. af den kungörelse, som vid vite förbjuder begagnandet under vissa tider af söndagen af de för de fattiga upplåtna badinrättningar, medan de veta, att något dylikt stadgande icke finnes för de mera bemedlade? Och, vi återkomma dertill, den anda, som redan genom tillvaron af sådana påbud påtryckes hela polisinstitutionen, den återfinnes tyvärr ännu alltför ofta vid den personliga beröringen mellan allmänheten och polistjenjstemännen, högre och lägre, för att den icke: skulle förtjena att offentligen anmärkas, och detta så mycket hellre, som det väl ej lärer lida något tvifvel, att de förändringar till det bättre, som onekligen på sednare åren i flera hänseenden inträdt i förhållandet mellan allmänheten och polisen, hufvudsakligen äro frukter af den uppmärksamhet, som offentligheten egnat och lyckligtvis i vårt land är oförhindrad att egna åt denna och andra myndigheters tfillgöranden. — rom