Aftonbladet – 4 september 1860, sida 1

ansigten mindre sköna; men deras former äro beundransvärda; deras händer, fötter och sätt att föra sig tyckas vara lånade direkt från Sevilla eller Granada. De båda länderna emellan råder således en rivalit i mod och elegans hos männerna; rivalite i skönhet, grace och sätt hos qvinnorna; rivalit i talent hos poeterna, dessa samhällets bermafroditer, retliga som män, nyckfulla som qvinnor, och med allt detta stundom naiva som barn. Af allt hvad vi här ofvan yttrat finner man, att det fanns tillräckliga anledningar till en brytning mellan innebyggarne i Buenos Ayres och i Mortevideo, mellan Artigas och Alvear. Det var ej blott misshällighet, utan hat; ej blott hat, utan krig.! Alla elementer till motvilja mot innebyggarne i Buenos Ayres underblåstes af smugglarnes fordne chef. Föga bekymrade han sig om medlen, blott han nådde sitt ändamål; och hans ändamål var att förjaga portenos ur landet. Det var då som Artigas, anlitande alla landets hjelpkällor, ställde sig i spetsen för dessa Amerikas zigenare, som man benämner gauchos. Det var på sätt och vis ett korståg, som Artigas började. Också kunde ingenting motså honom, hvarken Buenos Ayres armå eller det spanska partiet, som begrep att Artigas återintåg i Montevideo blefve detsamma som den råa styrkans välde i stället för intelligensens. De, som förutsett denna barbariets återkomst, hade ej bedragit sig. För första gången sågo sig kringströfvande, Ociviliserade män utan organisation förenade i en armåkår under en generals befäl. Med Artigas dikta tur började också en period, som har någon likhet med 1793 års sansculottism. Montevideo