Aftonbladet – 3 september 1860, sida 1

forntidens romare på republikens tid, hvilka offrade sin stolthet åt landets bästa, föreslog han regeringen att nedlägga sin myndighet, med vilkor att Artigas valdes till kommenslant i hans ställe, emedan enligt hans tanke Artigas ensam kunde fullborda det verk; som Pacheco ej förmådde fullända, det vill söga utrota smugglarne. Regeringen samtyckte härtill, och likasom de romerska banditer, som underkasta sig påtven och såsom: aktade män trampa den stads gator, hvars skräck de fordom varit, gjorde Artigas sitt triumftåg i Montevido och fortsatte utrotelseverket :på den punkt, der det halkat ur händerna på hans företrädare. Efter ett års förlopp var smugglingen, om ej tillintetgjord, åtminstone försvunnen. Detta tilldrog sig 58 eller 60 år före de händelser, i hvilka Garibaldi blef inkastad; men vi äro dramatiska författare framför allt, och vi kunna ej frångå vanan att inleda våra dramer med en prolog; denna prolog saknar dessutom ej intresse, ty i den lär man känna män och lokaliteter, som äro temligen obekanta i Frankrike. Artigas var då tjugosju eller tjugoåtta år gammal; således var han, då general Pacheco meddelade mig dessa detaljer, nitiotre är och lefde obemärkt i en liten quinta, som tillhörde presidenten i Paraguay. Nu är han sannolikt död. Det var en ung, vacker, tapper och kraftig man, som representerade ett af de tre välden, hvilka efter hvarandra herrskat i Montevideo. Don Jorge Paåcheco var en typ af den gamla verldens ridderliga tapperhet, som fortplantat sig på andra sidan oceanen genom Columbus, Pizarro och Ferdinand Cortez. Artigas i sin ordning var en landtbygdens son; han kunde sägas representera hvad man der i landet kallade det rationella partiet, som innehade sin plats mellan portugisarne och spaniorerna, d. v. s. mellan de främlingar, som förblifvit portugiser: och spaniorer till: följd af sin vistelse i städerna, hvarest allt erinrade dem om spanska sederna. (Forts.)