Aftonbladet – 3 september 1860, sida 1

än indianerna — ty dessa lifvades, icke af en religiös tro, som för hvarje dag försvagades, utan deremot af ett materielt intresse, som med hvarje dag tillväxte; och dessa fiender voro Brasiliens smugglare. Prohibitivsystemet var grundvalen för den spanska handeln; en hårdnackad kamp uppstod således mellan kommendanten och smugglarne, hvilka än med list, än med våld sökte att på det montevideanska området införa sina tyger och gin tobak. ejden blef långvarig, hårdnackad och blodig. Don Jorge Pacheco, en man med herkulisk styrka, jättelik kroppsställning och oerhörd vaksamhet, hade ändtligen lyckats — så hoppades han å!minstone L— ej att tillintetgöra smugglarne, likasom han förut gjort med charruas — detta var omöjligt — men att aflägsna dem från staden, då de oförmodadt åter visade sig ännu mera djerfva och verksamma samt hållande bättre tillsammans än fordom, omkring en enda vilja, lika mäktig och framför allt lika intilligent som kommendanten Pachecos kunde vara. Kommendanten utsände sina spejare pålandsbygden, för att utröna orsakerna till fiendtligheternas pånyttfödelse. Alla återvände de med ett och samma namn på läpparne: Artigas! Hvem var då denne Artigas? En ung man vid tjugo å tjugofem års ålder, tapper såsom en gammal spanior, slug som en charrua, alltid på sin vakt såsom en gaucho, han bar tre racer, om ej i sitt blod, åtminstone i sin själ. En beundransvärd strid, en blandning af list och våld började således mellan kommendanten och smugglaren; men den ene var ung och tillväxte i styrka; den andre var, icke gammal, men utmattad. . Under fyra eller fem år förföljde Pacheco Artigas, slående honom öfverallt, der han visade sig; men den slagnpe Artigas var hvarken tillfångatagen: eller dödad; följande dagen visade han sig åter. Stadens styresman tröttnade först på leken, och lik enfaf dessa