Aftonbladet – 1 september 1860, sida 1

sporre, hålla sig fast vid deras mabn och tumla om med dem på slätten, tilidess djuret gaf tappt för menniskan och erkände sig besegradt. Men kampen var långvarig; hästen gaf sig först sedan han uttömt alla sina krafter att göra sig qvitt sin tyrann; mannen å sin sida, beundransvärd i skicklighet, styrka och mod, följde alla bans rörelser, klämde fast honom mellan sina skänklar såsom i ett städ, satt qvar vid hans språng, gick öfver med honom, ste. upp med honom och skilde sig aldrig från honom, förrän. han, drypande af sveti, hvit af skum, skälfvande på sina ben, var kufvad. Tre dagar äro tillräckliga för en god hästtämjare för att få det vildaste kreatur att lyda betslet. Men sällan tämjas unghästarne väl af soldaterna, och allra minst på marscher, då allt för många andra sysselsättningar förbindra hästtämjaren att egna dem erforderlig Omsorg. Sedan vi passerat Mattos, tågade vi geno. provinsen des Missiones, ställande vår kosa till Cruz-Alta, hutvudstaden i denna lilla provins; från Cruz-Alta marscher ade vi till San Gabriel, der högqvarteret uppslogs och hvarest baracker uppfördes till armåns herbergerande. Ett dylikt lif af faror och äfventyr hade ej kunnat på sex år förtrötta mig, så länge jag var ensam;. men nu, då jag hade en liten familj, alstrade skilsmessan från alla mina fordna vänner och okunnigheten om hvad det blifvit af mina föräldrar under en så lång tid längtan att närma mig någon punkt, der underrättelser från min far och min mor kunde nå mig; jag hade för en tid: kunnat i djupet af mitt hjerta dölja alla dessa, ömma känslor, men de öfverväldigade mig nu och utkräfde sin rätt. Tilläggom att jag ej heller visste något om denna min andra mor,som man benämner Italien! Familjens lockande makt är stor, men fosterlandets oemotståndlig. Å Jag beslöt således att åter begifva mig till Montevideo, åtminstone för någon tid, och jag ingaf min afskedsansökan till presidenten, samt begärde få samla en liten boskapshjord