Aftonbladet – 1 september 1860, sida 1

relseverk med bergsboerna, hvilka alltid varit fiendtliga mot republikanerna. Detta gaf Labattue t:d att retirera och attsedermera förena sig med den kejserliga armen; men då han uppnådde denna, hade han knappt några bundra man qvar: samma svårighet, vi haft att bekämpa, hade äfven drabbat honom. Fienden hade dessutom att öfvervinna ett oförutsedt hinder, bvilket jag för dess ovanlighets skull här vill -omtala. General Labattue, som på sitt återtåg hade att färdas genom två skogar, benämnda di Mattos, påträffade der några af de infödda stammar, som äro kända under namnet Bugres, och hvilka äro de vildaste man känner i Brasilien. Dessa stammar, som fått underrättelse om de kejserliges genomtåg, anföllo dem från tre eller fyra bakhåll och tillfogade dem all den skada de kunde. Oss deremot ofredade de ej det ringaste, och ehuru under vägen många sådana fallgropar funnos, som indianerna pläga anlägga för sina fienders fötter och dölja med torf eller qvistar, gjorde de oss ingen skada, ty de upptäcktes alla. : Under den korta halt, vi gjorde vid randen af en af dessa jätteskogar, kom en qvinna ut derifrån, hvilken i sin ungdom blifvit bortröfvad af vildarne och som begagnade sig af vår ankomst för att fly. Den arma varelsen var i en beklagansvärd belägenhet. Som vi ej mera hade någon fiende att undfiy eller förfölja i dessa högländta, trakter, fortsatte vi vår väg i korta dagsmarscher, ty vi ledo fullkomlig brist på hästar och nödgades under vägen tämja unghästar. Den republikanska lancierkåren, som nade blifvit alldeles demonterad, måste hjelpa sig med idel unghästar. Dessa unga och starka svarta män, hvilka hvar för sig förtjenade epitetet hästtämjare, såsom Virgilius benämner. Pelops, voro för öfrigt ett ståtligt skådespel, alltid nytt, ehuru dagligen upprepadt:. Man -.skulle se . dem kasta sig upp på dessa s:eppernas vilda barn, som ej förstodo sig på betsel, sadel eller