Aftonbladet – 1 september 1860, sida 1

det och återkallade det till lif, då dess arma mor redan började uppgifva allt hopp. Detta var ej allt: de förträffliga krigsbussarne började nu med stor ifver söka efter lifsmedel, hvilket de ej skulle gjort för egen räkning, men nu gjorde de det af kärlek till mig; de funno också litet, hvarmed de styrkte modren och barnet. Den, som lemnade den första och kraftigaste hjelpen, hette Manzio; välsignadt vare hans namn! Jag hade fåfängt förspillt all min möda att rädda de båda hästarne; jag nödgades slutligen öfvergifva de båda arma kräken, utmattade och styflemmade, och, sjelf alldeles maktlös, fortsatte jag vägen genom skogen till fots. Samma dag återfann jag min hustru och mitt barn och erfor allt hvad mitt folk gjort för dem. Nio dagar efter intågetiskogen hade eftertruppen af vår division knappt bunnit komma ut derur. Endast några få af officerarne hade lyckats rädda sina hästar. Fienden, som flydde för oss, bade qvårlemnat två kanoner på picadan; men hvad nytta kunde vi väl ha af dem? Transportmedel saknades, och utan tvifvel befinna de sig ännu qvar på samma plats, der jag i förbivägen såg dem. Ovädret tycktes vara begränsadt inom skogen. Knappt hade vi kommit ut derur, förr än vi fingo vackert väder, under det att vi närmade oss Cima-da-Serra och Vaccaria; och några oxar, som föllo i händerna på oss och godtgjorde oss för vår långa fasta, kommo oss att glömma tröttheten, hungern och regnet. Vi stannade några dagar i departementet Vaccaria, för att invänta Bento Gonzales division, som i oordning och förminskad med en tredjedel upphann oss. Den outtrötrlige Moringue hade nemligen, underrättad om denna divisions återtåg, företagit sig att förfölja desseftertrupp, oupphörligt följande henne t back och-häl,alltid anfallande henne, så snart något tillfillo dertill erbjöd sig, och förenande sig i detta förstö