Aftonbladet – 1 september 1860, sida 1

JOSEF GARIBALDIS MEMOIRER, utgifna af ALEXANDRE DUMAS Så gick det också för Rossetti. Allas vän, stod hans bus öppet för alla, synnerhet för olyckliga italienare. Han väntade ej, att landsflyktingarne skulle upps ka honom, han gick dem till mötes; hans tillgångar togo också snart slut. Ehuru sjelf i betryck, kunde dock detta englagoda hjerta ej se en italienare lida nöd; om han ej kunde hjelpa honom med penningar, lät han honom vänt: i sin tarfliga böstad, sprang kring hela staden och återvände ej förr hem, än han medförde hjelp åt den eller dem, som väntade; sant är också, att hans godhet, rättframhet och trofasthet gjorde honom till allas vän samt att alla med nöje hjelpte honom i hans välmenings bryderi. Ett slag hade stått vid Tarifa; republikanerna blefvo der. slagna af de kejserliga; Bento Gonzales och de förnämsta cheferna togos till fånga; de fördes till Rio de Janeiro. Bland dessa beftoun sig vår kapten Zambeccari, och vi lärde känna honom i fängelset i Santa-Cruz, såsom jag redan berättat. Det blef tal om att utrusta kapare samt att utfärda kaparebref åt oss; från den stunden hade Rossetti och jag hvarken rast eller ro förr än vi befunno oss med den republikanska flaggan på den vida oceanen. Rossetti öfvertog hela bestyret och ernådde det mål vi föresatt oss. Resten känner man, ty från detta ösonblick har man ej förlorat oss ur sigte, Ack! Det finnes ej någon vrå afjorden, der ej en ädel italienares ben hvila! Italien borde derföre ej glädja sig, utan kläda sig i sorg. Ack, arma Italien, du skall sannerligen sakna dem den dag, då du skall försöka rycka dig Jis från de roffoglar, som sönderslita dig! —) Se AB. n:o 130, 132—138, 141, 144, 145,149, 154, 156, 163, 164 och 202.