Aftonbladet – 1 september 1860, sida 1

någonsin ut ur skogen. Det ringa antal, som öfverlefde, räddades af de ryttare, hvilka varit nog lyckliga att få behålla sina hästar, och som hyste medömkan med de små arma varelser, hvilkas mödrar voro döda eller döende af hunger, köld och ansträngningar. Anita bäfvade vid tanken att vi skulle förlora vår 1! Moo s och endast genom ett underverk bivi han oc 2 räddad. På de far: ligaste ställena å vägen eller vid öfvergången Af floderna bar jag det stackars barnet, som då var tre månader gammalt, hängande i en näsduk, som jag knutit om halsen; på detta sätt kunde jag uppvärma det med min andedrägt. Af ett dussin kreatur, hälften hästar och hälften mulåsnor, som jag medfört i skogen lika mycket för eget som för mitt folks bebof, hade jag endast kunnat rädda två hästar och två mulåsnor; de öfriga hade störtat af hunger och utmattning. Till råga på olyckan hade vägvisarne misstagit sig om vägen, och detta var den förnämsta orsaken till våra lidanden i den förfärliga skogen das Antas.) Ju längre vi tågade, desto aflägsnare tycktes slutet på den olycksdigra picadan vara; jag blef efter med två förfärligt utmattade mulåsnor, som jag hoppades kunna rädda, genom att låta dem gå steg för steg och lifnära dem med blad äf taquaara, rosenbuskar, åt hvilka Taquari lånat sitt namn. Under tiden lät jag Anita begifva sig förut med en tjenare och barnet, för att uppleta en utgång ur denna oändliga skog och försöka finna någon föda. De båda hästar, jag lemnat åt Anita, hvilka den modiga qvinnan skiftevis begagnade, räddade oss alla. Hon fann ändtligen brynet af skogen, och der en piket af mina käcka bussar samt en lågande eld, någonting ovanligt under ett sådant bällande regn. . Mitt folk, som lyckligtvis behållit några yllekläder, inhöljde barnet deri,. uppvärmde ERNER ) Anta är ett alldeles oskadligt djur af en åsnas storlek, och dess kött är utmärkt läckert. Af dess hud tillverkas hvarjehanda högst eleganta arbeten. Jag har aldrig sett hågon anta.