Aftonbladet – 1 september 1860, sida 1

La Pioada das Antas. Detta återtåg, som skedde vintertiden i ett bergigt tand och un ler oupphörligt regnväder; var det mödosammaste och olyckligaste jag någonsin sett; Vi förde med oss till vårt lifsuppehälle några få kor, ty. vi visste på förhand, att vi på vår väg ej skulle finna någon boskap, som kunde tjena oss till föda. På samma gång vi sjelfva slogo tillåtertåg, förföljde vi general Labattues division, likväl utan att lyckas upphinna honom. Endast selvagierna) visade oss sympati och anföllo hans förtrupper. Vi sågo på nära håll dessa naturmenniskor, och de. voro ej fiendtliga mot oss. Anita uihärdade under denna tre månaders ret. ätt allt hvad en menniska kan uthärda utan att dö. Ja allt! Han fördrog allt med outsäghg kallblodighet och mod. Man måste ha någon kännedom om skogarne i denna del af Brasilien för att kunna göra sig ett begrepp om de försakelser, som utstodos af en trupp utan transportmedel, och som ej hade något annat provianteringsix.edel än lasson, ett redskap, som är af stor nytta på de af boskap och stort villebråd uppfyllda slätterna, men fullkomligt onyttigt i de täta skogarne, som ärv ett tillhåll för tigrar och kaguarer. Till råga på olyckan hade de ganska talrika floderna i dessa urskogar omåttligt svällt upp. Det förfärliga regn, som utan uppehör förföljde oss, förorsakade ofta att en del af våra trupper befann sig innes.ängd mellan två vattendrag, beröfvad alla lifsmedel. Då började aungerm: skörda sina offer, isynnerhet bland. qvinnorna och barnen; det var en vida sorgl:gare förödelse, än kulor och krut kunnat åstadkomma. Värt stackars infanteri var ett rof för lidanden och försakelser, som ej kunta beskrifvas, ty det hade ej. samma utväg som kavalleriet: ait äta upp sina hästar. Få af qvinnorna och ännu färre bland barnen kommo ) Innevånarne i skogen.