Aftonbladet – 29 augusti 1860, sida 3

ryggalade dem, nog af, hennes åsyn skrämde alltid mördarne på flykten, och deilade bort, förföljda, såsom de sjelfva berättade, af ett bemlighetsfullt väsende. Sannerligen var det också en förunderlig företeelse att se denna modiga qvinna, ridande en eldig springare, hvilken hon begärt och erhållit i en boning, der hon åtnjötgästf.ihet, spränga af i galopp, och detta under en ovädersnatt vid blixtarnes sken och åskans dån, ty sådar var denna olycksnatt. Fyra ryttare, posterade vid passagen öfver floden Canoas, flydde vid uppenbarelsen af denna syn och ilade bort bakom busksnåren på stranden; och nu begaf hon sig öfver denna våldsamma flod, icke, såsom hon några dagar förut gjort, i båt, utan simmande, fasthållande sig Hd manen på sin häst, hvilken hon med vänliga ord uppmuntrade. Floden hvirflade utföre, ej på en smål rymd, utan med en bredd af femhundra steg; och likväl uppnåde bon frisk och sund andra stranden. En kopp kaffe, som i hast dracks i Lages, var allt hvad den oförskräckta ryttarinnan förtärde under de fyra dagar, som 8tgingo för stt i Vaccaria upphinna öfverste Aranbas kår. Der återsågo Anita. och jag hvarandra efter åtta dagars skilsmessa, under hvilker vi imsesidigt ansett hvarandra döda. Må man föreställa sig, huru stor vår glädje blef. Näväl! En ännu större glädje väntade mig den dag, då min Anita på den halfö, som afskiljer Los Patos-lagunen från Atlantiska oceanen, i en rancho, derhon åtnjöt den ädelmodigaste gästirihet, skänkte lifvet 31 vår älskade Menotti. Gossen kom till verlden med ett ärr ihufvudet; detta ärr härröde från det fall från hästen hans moder gjort. och här förnyar jag ännu en gång hela min tacksamhet till de ädla menniskor, som