Aftonbladet – 29 augusti 1860, sida 2

att försvara sig och befann sig snart omringad af de kejserlige. En man skulle ha gifvit sig; hon satte sporrarne i sin häst och störtade pilsnabbt midt igenom fienderna, utan att träffas af mer än en enda kula, som-genomborrade hennes hatt och bortslet håret, utan att dock tillfoga hufvudet minsta rispa. Möjligen skulle hon kunnat undkomma, om ej hästen störtat under henne, dödligt sårad af en annan kula; hon nödgades således gifva sig och fördes till den fiendtlige öfversten. Sublim i sitt mod under faran, föreföll Anite, om möjligt, ännu mera aktningsbjudande i motgången; då öfversten, ehuru intagen af beundran öfver hefines mod, ej hade nog takt att inför en qvinna lägga band på sitt högmod öfver segern, tillbakavisade: hon med djerf och föraktlig stoltbet några ord; som syntes henne förolämpande för de besegrade republikanerna, och kämpade lika kraftigt med ordet, som hon förut gjort med vapen. : Anita trodde mig vara död. Hon begärde derföre och erhöll tillåtelse att bland liken på slagfältet uppsöka min döda kropp. Länge irrade hon ensam ockK lik en vålnad kring det blodiga fältet, sökande den Hon truktade att finna, vändande om de döde, som stupat med ansigtet mot marken, och hos hvilka hon fann någon likhet med mig i klädsel eller växt. Sökandet var fåfängt; det var tvärtom mig ödet beskärde smärtan att med mina tås rar fukta hennes bleknade kinder; och då denna oerhörda sorg öfverväldigade mig, var det mig ej. förunnadt att strö en handfull mull eller kasta en blomma på den graf, som gömde mina söners moder. — Så snart Anita började bli. förvissad om att jag lefde, upptogs Hon endast af en tanke: att fly; det dröjde ej länge innan tillfälle dertill erbjöd sig. Begagnande-sig åf fiendens