Aftonbladet – 23 augusti 1860, sida 2

Kapten Ravenscrofts, menar jag, sade Constance. : Hon har känt dem i ungefärligen sex månådery svarade. Frank. Jag sade!dem åt henne så snart han först yttrade dem, emedän deåt var:ett bevis hvilken god vän han vär till mig och derför att jag ansåg det böra glädja henne. ? Du ansåg att denna nyhet borde lifvå Henne att söka utforska hvarest jag befann mig, sade Constance. aJa, kanske var det så, svarade han; det skulle ej gagna till något att neka dertill. Detta var min bevekelsegrund. Rayenscroft tillstyrkte sättet. Detta bref, sade Constance, i det hennes blickar ånyo hvilade derpå, upplyser mig om åtskilliga förhållanden, och hvad som icke minst glädsr mig deribland är att den tillgifvenhet du nu hyser för mig icke är hvad den fordom var. Min dyraste Constance! För all del, förmoda icke någonting sådant!s utropade Frank. Jag förmodar det ej,, sade Constance, jag vet det och är -glad deröfver. Det bespar mig smärtan af ått förorsaka lidande åt en persön, som jag värderar så högt som dig. Nej, afbryt mig:ej, Frank, och gör inga invändningar. Du och jag måste förblifva vänner och vi böra vara fullt uppriktiga emot hvarandra. Vår ungdomskärlek har slocknat, eller kanske char den blott vexlat karakter — måhända ock att den blott egt rum i vår inbillning. Men vi äro vänner — vi: älska hvar. andra som : bror och syster. Blir denna förmögenhet, hvars egande gör mig så mycken fasa — blir den någonsin min, så gifter jag mig aldrig. O, Frank! Frank! Kan du icke förstå min mening? — hon höll händerna för sitt ansigte och grät häftigt; detta testa