Aftonbladet – 23 augusti 1860, sida 1

den och fann att den var helt våt af henne tårar. Hon torkade sina ögon och satte sig ned för att skrifva ett bref. Uppfriskad af att hafva fått gråta, började ett svagt hopp åter vakna i hennes hjerta. Jag kan ej tro att han är död, hviskade hon sakta. Jag är viss på att jag då skulle hafva hört dödsbudet. Har det ej heller förnummits vid Ravenscroft, så är jag öfvertygad om att han ännu lefver. Det bref hon skref var till Olivier och innefattade en begäran att han med första post skulle underrätta henne huruvida liksången; som den alltid varit kallad, hade blifvit hörd i slottet sedan mr Reginalds afresa. Detta bref bar hon med egen hand på posten; till stor häpnad för lady Willoughby, som ansåg en sådan handling såsom ingenting mindre än comme il faut för en ung dam och arftagerska; men ännu obehagligare öfverraskad blef bon, då C nstance tre dagar senare emottog ett bref, skrifvet med en gammaldags, stel handstil, hvars innehåll syntes gifva henne stor glädje, ehuru hon icke meddelade det ringaste deraf. Brefvet var iftån Olivier och af följande lydelse: . Högtärade, unga fröken! Lofvad vare Gud! Ingen gång har liksången förnummits härstädes, alltsedan natten då den stora branden inträftade, och detta gör mig helt säker att de bekymmersamma underrättelser vi hafva erbållit från frärmmande land icke ega grund, utan fastmer att allt står väl till med vår unge herre. Afståndet har ingenting att skaffa med denna sak, ty dödsbudet kunde tydligen förnimmas förrän min fordne husbondes bror blef död i Ostindien, hvilket land jag låtit berätta mig är beläget ännu vida längre bort än det, till hvilket mr Reginald har färdats,