Aftonbladet – 22 augusti 1860, sida 3

känna, det hans:bref var helt arinorlunda än hvad hans-mor föregaf. Han skref, att han var alldeles betagen af soig öfver sin väns död, att denna själsoro hindrade läkningen af den erhållna blessyren samt att han begärt och erhållit permission för att resa hem och sköta sin helsa. Endast med några få ord syftade han på det förhållande: som hans dåraktiga mor sade utgöra hela brefvets innehåll. Constance är nu rik,, sade hån, men hellre ville jag ega en enda vän, sådan som -Ra venscroft, än hundra hustrur, hvar och en med hundra gånger så stor förmögenhet som hon. I ett postskriptum tillade har: — Jag har glömt säga er, min mor, hvari min blessyr består, hvilket jag emellertid förmodar ni ifrigt åstundar veta. En minigkula träffade hösra benet, men som det var strax nedanför knäet, så medför det temligen mycket obehag. Ravenscroft bar mig till fälthospitalet, midtigenom ett regn af kulor, så att det kan änses vara snart sagdt ett underverk att vi ej båda blefvo skjutna, Han skyndade derefter tillbaka till löpgrafvarne, och det var då, under det han anförde mitt folk och gjorde min tjenst, som ;an förlorade sitt lif. Verlden och fädernesandet hade då bra mycket hellre kunnat ubbära mig. Stackars lady Willoughby! Med all sin ;yckfullhet, beräkning och verldsliga sinne, pedrog hon sig bra mycket på ett rättänkande, -nenskligt hjerta! Hon begrep ej att Franks bref, såsom det verkligen var, med sina enkla, uttryck af redlig känsla, skulle i vida högre grad hafva väckt Constänces intresse för honom än den platta roman som hon hade hopspunnit. i Sedan lady Willoughby: åkt ut,giek Constance, — som blifvit förstämd igenom sitt