Aftonbladet – 14 augusti 1860, sida 3

betraktande; tilis .vidare: vId: den I rorstarskt Dpevillningsutskottnästa torsdag förekommande omröstningen emellan de inomrriksstånden fattade skiljaktiga besluten huruvida tullen på utifrån införd ättika, med afseende på bränvinsskattens förhöjning, skall blifva sex eller åtta öre per skålpund. Rättegångsoch Polissaker. Den Palanderska hampleveransen. Härom läser man ytterligare i Blekingsposten för den 7:de: Krigsrättsundersökningen om -den sednaste hampleveranseti i Carlskrona företogs i går för andra gången, då flottans advokatfiskal, hr Wittbom, uppträdde såsom vederbörligen tillförordnad aktor i 1 ålet, och två af bolagsmännen i handelshuset Palander komp., hr: Lönner och Adolf Palander, på kallelse inställt sig, för att lemna upplysningar, hvarjenste häktade lanmästaren Moberg var instill, tillika med några andra till rätten kallade personer, som deltagit i besigtningsoch profningsarbetet den 18 och 19 Junis Vid detta tillfälle förekom hufvudsakligen fölJjanvde: Sedan tillförordnade aktor framställt och af närvarande besigtningsoch departementsofficerare fått besvarade en mängd frågor, som afsågo målets närmare belysning, förekallades ba.;mästaren Moberg, hvilken aflemnade en skrift, som upplästes och hvarigenom han sökte att åt målet gifva en helt annan vändni: g. I denna skrift återtog Moberg allt hvad hän förut erkänt och förklarade att han genom d.n stränga behandling, han vid garnprofningen rönte af ekipagemästaren, så förbryllats, att han icke haft förmåga at tänka redigt, utan i förskräckelsen bekänt på sig ett brott, -hvartill han, som aldrig förut varit tillta!ad för förseelse, var alldeles oskyldig. Då han under garnprofningen höll i vigtens handtax, der garnet var fastgjordt, skedde detta ingalunda för att underlätta vigten, utan var hans mening att endast hindra garnet att slirav. Som han stod öfver vigten och ekipagemästaren vit Bidän om densamma, var det lättare för den sistnämnde ätt se om vigten ver tillfullo lättad från golfvet; men banmästsren ropadezsicke sitt väl, utan att han i verkligheten trodde -vigtenvara tillfullo upplyftad: I hvad fall som helst trodde han sig säker på att vigten var lyftad och att ekipagemästarens motsatta påstående måste härleda sig af synvilla. Något svekfallt förfarande ansåg han böra så mycket mindre tillvitas honom, som profven! nöjaktigt mötstodo den föreskrifna tyngden. De bärvarande besigtningsmännens åliggande var ju ock att kontrollera honom, så att ekipagemästarens yttrande o det maktpåliggande deruti att banmästaren är en :redbar man, enär. han har inflytande: på besigtningens gång, ej här kan tillämpas, då utomdess banmästaren icke är ensam biträdande, emedan besigtningen äfven berodde på de åtta hampvräkarne, från hvilka hån stod skild på afstånd såsom åskådare. Ombytet af bamprister nere i källaren vid proftäcklingen bestridde banmästaren alldeles. Den hamprist, han uppkastat, var en som nedfallit från ett gammalt förråd; men den som häcklades och spanns, : var den till profning afsedda, vid tillfället levererade och densamma som för ändamålet blifvit inburen. Den förut omtalade blinkningen af grossbandlaren Adolf Palander förstod han nu icke och visste ej om dermed var afsedt något tecken till honom. Deremot vidhöll han sitt erkännande :tt han några dagar efter hampleveransen såsom vanligt -erbållit sina 30 rdr i drickspenningar,, äfvensom att hampspinnaregesällerna fått 3 rdr eller mindre, allt efter egen: fördelning för deras biträde vid besigtningsarbetet, dock att ingen mottagit dessa penningar såsom annat än drickspenningar för ökadt, tröttsamt arbete, utöfver det vanliga tjenstebestyret; men dessa uppmuntringspenningar hade varit vanliga redan från gamla tider, långt innan Moberg tillträdde mästarebefattningen och utgifvits af alla hampleverantörer, så att de nuvarande icke äro de enda, som ej velat undandraga sig denna, lilla tribut efter så dyrbar leverans. Hamnpspinnarne brukade i detta fallet efter vana, secan leveransen slutats, inställa sig hos leverantören, utan att pocka på något, endast på grund af gammal häfd. Om vittnenas berättelse förklarade banmästaren Moberg, att endast det ena vittnet intygat att det sett Moberg utbyta hampristen; men som samma vittne äfven varit angifvare i saken, påstod Moberg att vittncsmålet måste sakna allt bindande bevis. Bola smännen i handelshuset Palander komp., rr Lönner och Adolf Palander, hvilka voro kallade till att lemna upplysningar i målet, bestyrkte hufvudsakligen, derom tillfrågade, ut berättelsen : om -uppmuntringspennir garne ;gde ium. Hr Adolf Palander, som särskildt tillfrågades om han erkände ätt han blinkat eler gjort tecken åt banmästaren, begärde å anmärka, att han icke stode inför krigs tten såsom tilltslad; men icke desto mindre v.lle han upplysa, att den honom påförda tblinkning till Moberg alldeles icke förekomnit. Den tredje eller rättare förste bolagsmannen, som är chef för firman, konsuln C. W. Palander, blef redan -i första början af lugens krigsrättsbehandling af aktör sålunda hild från saken, att nämnde könsäl C. W. ? Jander icke varit i staden under leveransten, utan vistats och fortfarande befinner sig Stockhölm såsöm riksdagsfullmwäktig. De förut på ed afhörda vittnena, repslagare.: sällerna Olsson och Duvander, hvilka nu er förekommö, vidhöllo sina vittnesmål, att !r sett banmästaren Moberg utbyta hamprister, och ett nytt vittne, en båtsman vid namn Rårg, som varit närvarande vid tillfället, hade väl sett Moberg nedtaga en hamprist och uppsasta en sådan; men hvilkendera kunde han cke upplysa. Då vittnesmålen sålunda fortarande stredo mot hvad banmästaren i sin brift förklarat, eller att något byte af bundar ej egt-rum, utan att han endast uppkastat