dicke blott för dess egen skull, utan för Tysklands, med glädje se Sverges ställning upphöjd och dess inflytande vidgadt inom Europas råd. Kröningen i Norge. 1 Kröningsmiddagen gafs för 350 personer. På torsdagen gaf prins Oscar frukost å eskadern, och samma dag på aftonen gaf konungen en föåte. Konungen och drottningen ämnade inträffa i Lillehammer som i dag (den 14) på aftoI nen, för att derifrån afgå med Skidbladner i morgon kl. 10. Angfartyget Ferdesmanden skulle natten mellan den 14 och :15-eller bittida på morgonen den :15 afgå från Lillehammer med de kungliga vagnarne, hvilk dskola transporteras på jernvägen. Deras majestäter väntas efter denna plan till Kristiania den 15-på aftonen. Prins Oscar företager på nedresan från Throndhjem en särskild tur genom Romsdalen, Lesje, Vaage och Lom öfver fjellen till Bergens stift. Staden Throndbjem, der kröningen försiggick, har haft flera omvexlingar af storhet och förfall. Under sednare hälften af 13:de seklet hade :den omkring 20 kyrkor, utom många kloster; hvaremot staden 300 år sednare blott utgjorde en enda församling. I de äldsta tiderna hyllades konungarne på thinget å Bratören, och i något sednare tid blefvo de både krönta och hyllade på en tribun, 60—80 alvar i nordost från domkyrkans chor. Att kröniagen äfven i äldre tider ansågs för enl stor högtidlighet ser -man af berättelsen om Hakon V:s kröning år 1299. Då kommo till staden — heter det i en gammal berättelse — alla:.de förnämsta män i Norge och fjerran från andra länder; der fick manse den största massa af menniskor, som kunde samlas i de nordliga landen ; ingen kunde gå il processionen från Ören till domkyrkan utan att hafva dunkläder, pell och baldakin. Domkyrkan har delat öde med staden. Ar. 1300 hade den 316 fönster, flera tusen pelare och pilastrar, omkring 20 altaren, en mängd bildstoder o. s. v., men år 1552 var den isådant tillstånd, att när det regnade eller snöade, kunde ingen kristen menniska gerna stå torr i kyrkan. Aftenbladet meddelar följande lifliga skildring af dagarne näst före kröningen: Kröningsgäster och kröningsåskådare strömma nu hit i massor, landvägen i långa rader af vagnar, och sjövägen i stora skeppslaster, den ena efter den andra. I tisdags kom Nordstjernen med öfver 400 passagerare, hvaribland en musikkår under anförande af herr Spefati. Musikens toner och kanonskotten satte en ofantlig -menniskomassa. på benen: Gatan, som går ned : till fjorden, skansbatterierna och landningsbryggan voro fullpackade med menniskor, som hade begifvit sig ut, i tanka att eskadern kom. I onsdags kom svenska ångkorvetten Thor, som vid sin ankomst förorsakade samma hummel-om-dummel. Man vände om hemåt, besviken och långnäst. Klockan 10 i går förmiddag (den 2 Aug.) hördes åter kanonskott ute på fjorden. Nu kom flottan ! hette det; strax krälade det ur alla hus; nytt narri! Det var bara Hzkon Jarl, som kom från Bergen med resande. . Men knappt hade Jarlen lagt till vid elfmynningen förrän man hörde ropas: Nu kom v rkligen flottan, ty nu: ser, man tydligt att stora flaggan är uppe på Holmen!, Detta sista var ett tvärsäkert argument; att stora flaggan på Holmen var hissad, det såg enhvar; och strax derefter såg man äfven tjocka rökpelare stiga upp långt bort vid horisonten. Inom ett: ögonblick var hvarenda punkt; hvarifrån man kunde se ut öfver fjorden, full at åskådare, med och utan kikare. Allas blickar voro riktade utåt Digermulen, der ändtligen den förste örlogsmannen stack fram; det var S:t Olaf, som i känsla af :sin höga rang och värdighet ångade lugnt in öfver de böljor, som: för. 900. år sedan så ofta buro dess namne, Munkholmen helsade aktningsfu!lt sin höge gäst och svepte sig blygsamt in i en tät rökhvirfvel, medan S:t Olaf gled förbi och vände inåt -molon, som utgrenar sig framför domkyrkan och Munkgatan, samt der lät ankaret gå. Derecfter kommo två svenska segelfartyg, nemligen briggen Nordensköld och skonerten YAigle, och lade till på vestra sidan i linie med S:t Olaf. Så kom ångkorvetten Thor, släpande på fregatten Josephine och korvetten af Chapman, hvilka lade sig till hvila mellan YAigle och S:t Olaf. Slutligen kom den lilla, qvicka Vidar, släpande på tvenne. större norska örlogsmän, hvilket tyck:es förefalla honom något besvär ligt. Men knappt hade ban fört sina kolosser väl i linie med de förut ankomna förrän ha : släppte sin börda och strök, som en lättfotad elfva, bortåt amiralskeppet för att mottaga prinsen och gå med honom till lägret på stördalen. Snart bade han fått ombord sin dyrbara, men icke fyllest så tunga laddning och ångade gladt åstad igen. I samma ögonblick dånade det från alla fartygen utöfver det gamla Nidaros, Folket på stranden höllo för öronen, barnen skreko, men de gamla, beckiga matroserna valkade bussen och sågo sig tysta omkring, liksom ville de säga; ännu lefver gamla orgel! Det var också en präktig och här mycket ovanlig syn. 3 Eskaderns höge chef är redan populär; han har visserligen ej. visat sig ännu, men man berättar mycket om hans ståtliga utseeude, hang höga figur samt hans nedlåtande vänlighet och bjertlighet. För resten lefva vi nu i det mest blandade och brokiga hvimmel, och det är svårt för något enskilt att ådraga sig varaktig uppmärksamhet, när denna skall delas på så många. Den förteckning, som i går blef offentliggjord. öfver officielt anmälda gäster vid kröningen, visar att vi hafva ibland oss en stor del af tidens gudar och halfgudar, i nästan alla riktningar och från olla håll; här äro vetenskapsmän af första, andra och tredje rangen, skalder, musici, artister, diplomater. och statsmän, biskopar AA lävnar frrgtarckR 4 AR AllvVArRAMA nas NRA -— ji m— AM M FA je NGN. Mm 0, Ö ml AA — -—PR rr 0 AA mem 0 5 AM 2