minnena och ännu värre efterkänningatne af svåra finansiella katastrofer. Redan nu eger den skandinaviska unionen, jemte en väl organiserad landtarmå, en aktningsvärd sjömakt, som är i stånd af stor utveckling till följd af de båda nordiska folkens naturliga hjelpkällor och sjömannaahda, enär de höra till de bästa sjömän på jorden. Slutligen får icke förgätas att Sverge utom all fråga är den andra protestantiska makten på kontinenten, såsom det äfven utom Tyskland måste kallas den mest betydande rent germaniska makt dersammastädes. Dessa sednare momenter få isynnerhet från tysk och preussisk synpunkt icke lemnas åsido. Sverge och Tyskland äro naturliga bundsförvandter, om de icke helt och hållet vilja -misskänna sina närmast liggande intressen. Det gifves ingen fråga som, riktigt uppfattad, kan föranleda tvist mellan de båda folken; deremot äro de på mera än ett håll oumbärliga för hvarandra och hänvisade till att understödja hvarandra och ömsesidigt supplera hvarandra vid sitt uppträdande. Om under de sista 12 åren detta vänskapliga förhållande blifvit grumladt genom några moln, så torde man få hoppas att nu på andra sidan Sundet en riktigare åsigt om Sverges ställning till Tyskland börjar bryta sig väg, såsom det redan längesedan skett i vårt fädernesland. Vi kunde ej utan smärta se Sverge på våra motståndares sida, men hafva derföre aldrig upphört att egna vår varma sympati åt ett tappert, högsinnadt och högt bildadt folks utmärkta egenskaper. Trots öfvergående irringar å båda nationernas sida, har vår öfvertygelse fortlefvat orubbad, att svenska folkets vägar måste genom sakernas eget tvång sammanfalla med Preussens och Tysklands, och vi skulle derföre icke blott för dess egen skull, utan för Tysklands, med glädje se Sverges ställning upphöjd och dess inflytande vidgadt inom Europas råd.