Aftonbladet – 13 augusti 1860, sida 1

blick sednare upphörde hastigt hennes jemmerrop — hufvudet föll tillbaka och hennes vlågor voro slutade. Men jemmer och klagan hördes ändå, stundom blandade med snyftningar och skratt — än utanför fönsterna, än inne i de gamla hvälfda koridorerna. Något hvitt föremål fladdrade och slog emot fönsterrutorna. Kanske var det en uggla, som lockades af eldskenet; de vidskepliga trodde dock att det var ättens bämnande genius, som med fröjd bevittnade dess undergång. Snart började äfven andra rop af menniskoröster ljuda igenom huset: eld! eld! Tjenstfolket vaknade och Befolkningen i närmaste by tillkallades skyndsamt. Hade de varit på stället då olyckan inträffade, så skulle de likväl kommit för sent att rädda sin olyckliga berre. Då bans mor, förbränd och liflös, sjönk tillbaka, bröt en doft klagande suck fram öfver bans läppar, Tänkte han kanske på Constance, som han trodde vara inspärrad i sitt rum och kanske dömd till samma rysliga död som han? Hvem kan säga det? Rökmolnen vältade sig ännu tjockare omkring honom och gjorde ändtligen slut på hans plågor. Högre och vidt omkring stego lågorna. Hela denna flygel af den väldiga byggnaden stod snart i lågor, den starka stormen dref eld och rök framför sig under vild lek, och klippsp.tsarne färgades blodröda på en mils omkrets från brandstället — ett rödaktigt skimmer deraf föll på en liten båt som drefs utåt hafvet, med en stackars afsvinnmad flicka uti. (Förts.). SERNER — Det engelska räddningsbåtsällskapet bar beslutit att vid alla räddningsstationerna på kusterna uppsätta baromeirar, på det att de sjöfarande, som uppehålla sig i närheten, må i tid känha erfara, då man har att vänta storm. å !