Aftonbladet – 13 augusti 1860, sida 1

komma närmare en annan flaska, hvilken förblifvit oskadad och efter hvilken hon ångestfällt, men förgäfves sträckte sin hand. Släpp mig ett ögonblick, Reginald! skrek hon. Låt mig få taga flaskan med detta motgift! Det skall genast göra dig helbregda! Släpp mig! Släpp mig! Hon försökte ait bryta upp hans hand och vår just på väg att lyckas, då den ånyo slöt sig fast som ett skrufstäd kring hennes arm och äfven grep ett af den andra handens finger med jörnkraft. Sålunda fängslad till båda bänderna, var hon ännu bjelplösare än förut. Hennes kamp blef förfärlig, och hon uppfyllde både rum och korridor med sitt skrik, ty lågorna slogo upp åt hennes nacke och satte eld på hår och hufvudbonad. Men alltjemt låg sonen utsträckt på golfvet utan förmåga att tala och numera äfven ur stånd att röra sig, medan likväl hans ansigte uttryckte de qval han led, då bans kläder nu långsamt förbrändes på honom. Stora svettdroppar frambröto på håns panna, och ögonen stirrade alltjemt med mörkt hot på modren. Jag bekänne:! skrek hon. Jag bekänner att jag mördade dem, jag gaf dem förgift! Släpp mig nu! Jag bekänner! Jag bekänner! Straffet för de brott hon begått drabbade henne. Han hade icke längre makt att släppa hennes arm, lika litet som att sjelf rädda sig ur faran. Han kunde endast se på henne i stum ångest, medan han höll benne qvar med konvulsivisk styrka. VS Det förfärliga uppträdet räckte blott några få sekunder, hvarunder den eländiga qvinnans jemmerrop alltjemt ljödo. Hon vred sig som en mask, och det sista hon såg, innan lågorna hunnit förstöra hennes ögons synkraft, vär hans ansigte alldeles förvridet af qvalfullt lidande och de onaturligt utspåttalle ögonen, stirrade på henne i stum förtviflan: Ett ögoh