Aftonbladet – 11 augusti 1860, sida 2

ästan gjorde henne blind, och fortsatte sin äfventyrliga väg till båten. Linan satt säkert fästad, och väl för henne att den så var, ty stormens våldsamhet hotade hvarje ögovbck att störta ned henne från den trånga !lippstigen. Att återvända till grottan skulle ton ej hafva vågat, ty mr Ravenscroft måste vpptöcka att bon kommit ut genom glasdör: .rne; kanske skulle ban äfven kunna följa !snnes spår i det våta gräset, och säkert blefv intet hörn af trädgården ogenomsökt. Det var en möjlighet att han kunde finna henne er, och denna föreställning vär värre än sla stormens faror. Hon kom till båten. Äfven i den lilla skyddade. hamn, der den låg, boppade den af och an emot klipporna; men hvad tänkte hon på det? Den var flott, och det vär allt hvad hon önskade, Åter erinrade hon sig Reginalds råd. Lifgördeln var der, fastbunden vil ett säte i båten. Hon tyckte väl ej att den kunde blifva till någon nytta en natt sådan som denna, men hon lösgjorde den dock och knäppte fast den omkring sitt lif. I denna yttersta stund, då hon tyckte sig stå ansigte mot ansigte med döden, syntes det henne liksom hennes själ afkastade den bedrägliga mask, hvarmed hon hade försökt att dåra sig sjelf, och att den utan tvekan och falsk blygsel öfverlemnade sig åt den djupa kärlek, som så hade intagit hela hennes bjerta. Hon sade icke åt sig sjelf att hon älskade Reginald, men hon tänkte på honom och endast på honom! Och detta med en ömhet och hängifvenhet, som skulle hafva förvånat benne sjelf, om hon gifvit sig tid att tävka derpå. Blott en gång erinrade hon sig Frank Willoughby och hviskade då med en suck: Stackars Frank, han skall nog sörja öfver min död! Men han glömmer mig snarti Vid tanken derpå att hon inom en kot stund troligen för alltid skulle blifva skil: från Reginald, kände hon sitt hjerta färdigt