Aftonbladet – 11 augusti 1860, sida 2

nan var något döf och hörde icke frasandet af hennes klädning då boh gick igenom rummet; följande minut befann hon sig jemförelsevis i frihet, ute 1 korridoren, just i det ögonblick då mr Ravenscrofts ljus försvann vid slutet af densamma. Om ock liksången ljöd — om än hvita frun slog sina grå lockar emot fönsterrutan, brydde Constance sig föga derors, numera. Det fanns ännu ondare själar, hvilka fortfarande dvaldes i dödliga kroppar, än de, hvilka sväfvade omkring henne i en mindre jordisk gestalt. Hennes lätta steg väckte intet genljud, då hon ilade framåt det bonade ekgolfvet. Då hon kom till slutet af korridoren såg hon ljuset framför sig nere i en stentrappa. Hon följde efter och fann att just ofvanför trappan vek en annan korridor af åt sidan. Åt denna vek hon af och fortsatte sin flykt så skyndsamt det var henne nöjligt, och snart fann hon sig vara vid den stora trappa, som gick midt igenom byggnaden. Nu var hon väl bekant med sin väg. Innan ytterligare två minuter hade förflutit stod hon flämtande och andlös i biblioteket och drog med darrande hand undan riglarne från glasdörrarne, som ledde ut i trädgården. Hon är fril Hon har himlen öfver sig. Visst hviner stormen, visst störtar regnet ned i floder, men hon är fri! Nu bort till eremitgrottan! Det gagnar väl icke mycket att taga at strumpor och skor, ty de äro redan genomvåta, men hon gör det ändock vid tanken på Reginald. Enligt hans föreskrift vadade bon igenom vattnet och log sorgset, då hon erinrade sig alla hans noggranna föreskrifter. Han skall aldrig återse mign, tänkte hon med en suck, men jag skall låta honom se, att jag har tänkt på honom i sista stunden. Hon tog en pennknif ur sin ficka, skar af en läng länk af sitt hår, lade det på altaret och en sten deruppå, så att ej foglarne skulle taga bort det tör att oygga sina bon dermed. Honfströkaderpå hastigt bort några tårar, som