Aftonbladet – 11 augusti 1860, sida 1

rostiga låset. Dörren öppnades medett gnisslande ljud, och hon befann sig i en korridor, men huruvida det var densamma, vid hvilken hennes rum låg, var bon ej i stånd att se. Hon tillslöt dörren, liksom hon förut hade gjort det med hvar och en, för att hennes flykt ej så snart skulle blifva bemärkt, och stod för ett ögonblick obeslutsam hvilken väg hon skulle taga. Tornklockan slog nu elfva, men slagen genljödo så förvirradt igenom de hvälfda gångarna (en qvarlefva af den gamla klosterbyggnaden), att hon ej deraf var i stånd att bedöma, i hvilken del af den vidsträckta byggnaden bon befann sig. Då ekot af det sista klockslaget dog bort, träffade ,ett annat ljud hennes öra. Det var klangen af en sorglig musik, hvilken småningom stegrades ända till ett skrik af smärta och derpå åter dog bort i en sakta klagan, likt halfqväfda snyftningar af en olycklig, för hvilken intet hopp mera finnes. Hör, der ljuder nu åter eol-harpan! tänkte Constance, hvilken, utan atträtt veta hvarföre, kände sig betagen af en ny och oförklarlig fasa samt utan vidare dröjsmål ilade bort genom korridoren, ifrån det håll, hvarifrån liksången hade hörts. Höga, smala fönster upplyste denna gång från den ena sidan, och på den motsatta voro en sträcka låga, hvällda dörrar, troligtvis ledande till munkarnes sofrum. Åter ljödo de klagande tonerna, och nu vida närmare än förut. Någonting slog och klappade emot ett fönster, helt nära henne. Utan tvifvel en hvit uggla. men för hennes upplifvade fantasi föreföll det förunderligen likt ett blekt qvinnoansigte med det grå håret fladdrande för stormen. Constance hastade några steg längre framåt, men hon darrade så häftigt, att henres ben knappt kunde bära bepne, och en dödlig maktlöshet betog henne. Hon gjorde en förtviflad ansträngning att icke förlora besinningen, och hade just genom en bastig blick förvissat sig om att hon var nära slutet af korridoren, från hvilken åt denna sida ingen annan utgång fanns än in till de fordna munkcellerna, då hon vid en blick till