Aftonbladet – 11 augusti 1860, sida 1

af förskräckelse dog på hennes läppar, och väl var det, ty det minsta buller kunde hafva edt till de bedröfligaste följder. Månen lyste emellertid länge nog för att visa henne hennes misstag — det var nemligen icke mrs Ravenscroft sjelf, utan hennes porträtt, framför hvilket hon stod. Constance kände sig i ögonblicket åter stark, och jagad af tanken på nödvändigheten utaf ögonblicklig flykt, ilade hon isamma stund till dörren. Men den var stängd — och nyckeln icke der!! Hon såg sig omkring med en förtviflad blick; och vid den sista skymten af månen, hvilken nu åter gick in i moln, varseblef hon en annan dörr, midt emot den, hvarigenom hon hade kommit in, hvilken syrbarligen ledde till ett annat rum i samma sträc. a. Hon fann den, famlade efter nyckeln, och till sin outsägliga glädje kände hon att den ej var stängd. Ett ganska svagt ljus ifrån fönsterna övertygade henne om atthon nu var i ett annat, stort och högt rum. Derifrån gick äfven en dörr utåt korridoren, men den var stängd; och lifvad af sin förra framgång sökte och fann hon tillfälle att komma ännu längre i samma sträcka af gamla gemak. Det hade nu börjat blåsa häftigt, och regnet föll stundtals i strömmar. Hon kunde höra strömmens brus i dess steniga bädd och tänkte på Reginalds varning att på inga vilkor våga sig ut på sjön ifall det vore högre vatten än vanligt. En tanke föll hennein — i stället för att utsätta sig för en nästan säker död, ensam i en liten båt ute på det upprörda hafvet en natt sådan som denna, s:ulle hon taga sin tillflykt hos mrs Sweetman. Denna goda qvinna skulle säkert dölja henne under nattens timmar och, då morgonen kom, hjelpa henne att fly. Med mera hopp och stärka krafter fortfor bon derpå att söka komma ut ur denna långa sträcka af rum, der hon mot sin vilja befann sig. ÄAndtligen, i nästa rum dit bon kom, var dörren visserligen äfven stängd, men nyckeln satt qvar i låset. Med ex kraft, som blott den högsta grad af ångest kunde förläna henne, vred hon om den i det.