Aftonbladet – 11 augusti 1860, sida 1

icke hafva varit henne möjligt, och en suck af innerlig tacksamhet böjde sig till Gud ur hennes hjerta. Sedan hon således hade öppnat båda panelerna, återvände hon och släckte blosset, ty månen lyste emellanåt fram emellan de ilande molnen och gaf tillräckligt ljus för att hon skulle finna den välbekanta vägen till biblioteket, och riglarne för glasdörren, som derifrån förde ut iträdgården, kände hon sig fullt mäktig att finna cch draga ifrån, uti mörkret. Natten var hemsk och stormig; hon ryste vid tanken på det upprörda bafvet, der bon nu snart skulle färdas i en bräcklig farkost, men detta haf ingaf henne dock vida mindre fruktan än den onde man, i bvars våld hon utan fråga skulle falla, om hon stannade qvar; och derföre gick hon utan tvekan vidare. Med bedröfvelse tänkte hon på att bristen på lampa eller ljus hindrade henne från att kalla Reginalds vänner, zigenarne, till sin hje!p. Hon tänkte på med hur mycken glädje bon nu skulle hafva återsett en af dessa svartbruna, skäggiga män, hvilkas gestalter så skrämde henne begrafningsnatten. Hon satte dock nu sin lit till en högre hjelp, och det var blott.en flyktig suck af saknad hon egnade allt jordiskt, osäkert beskydd. Sedan hon gått igenom löndörrarne, tillslöt hon dem noga och stod nu i det dystra rum, der zigenerskans vilda, oroliga ande bade flytt ur sitt jordiska fängsel. Hon var icke vidskeplig, men en rysning genomilade henne, då bor tinkte på alla förhållanden vid hennes sista besök härinne. Derjemte hade hon den oron att icke veta hvar hon skulle söka dörren, ty månen hade nu gått i ett djupt moln; och utom allt detta föll den tanken oförmodadt benne in: månntro dörren är stängd? Oron framkallade stora svettdroppar på hennes panna, och ögonen vidgades nästan onaturligt under sitt bemödande att genomtränga mörkret. I detta ögonblick lyste en klar månstråle in genom fönstret, och hon befann sig ansigte mot ansigte med den döda mrs Ravenscroft. Det var lika mycket till följd af fasa som af sjelfbeherrskning som ett skrik