Aftonbladet – 10 augusti 1860, sida 2

gånge . En isande sning grep hennes hjerta att.denna skilsmessa kunde vara för; åratal — hvem vet om ej för alltid? ; : i: ? FJORTONDE KATIPLET, Den dagen, då Reginald reste, föreföll Constance lång och dyster, en sak som hon sökte tillskuifvä,det tunga och regniga vädret. Hon kande. ej äta, hon kunde ej läsa, och då hon satte sig vid piano,t var det ett eget, förhållånde att bon ej förmådde erinra ,sig några andra stycken än dem som hon brukade spela för Reginald, och hvilka så mången gång hade stillat och, lugnat hahs störmande sinne. Hon tyckte det var gahska besybnerligt, att hon, skulle känna en sådan tomhet efter sin vanliga. sysselsättning, och hon strök emellanåt hastigt bört sina tårar, utan att sjelf begripa hbvarföre, hon gret, Qvinnor och kanske äfven stundom män bedraga sig sjelfva förunderligen rörande sina känslor. En skarpsynt betraktare,. som, hade tagit alla förbållanden i noggrannt öfvervägande, :skulle hafva sagt att Constance sörjde öfver Reginalds frånvaro och att hennes sinne var nedstämdt genom den obestämda fruktan söm beftiäktigat sig henne, att denna frånvaro skulle knöna utsträckas till hela lifvet: Men någonting sådant ville icke Cönstarice på några vilkor medgifva, Håde denne skårpsynte bäraktåre vidare i egen person Varit ärva rande, och med det vigtiga min som är dylika, utmärkta personligheter egen, försäkrat Henne ätt det var för Fögards skull som henhes tåtar runno -— att hon med oro tänkte på de faror som han gick tillmötesuäder kris set — att hennes hjerta klappade med stolthet för honom, då hon besinnade det ädla mod, som dref honom att deltaga i krigets faror och vexlingar —hadedenne oförsynte beträktgre Dläktaf taga ön snäligfotökrafi 8f td fv ft SR tt mynna å nt