vala vid förträffligt lynne. Han försäkrar sig vata vid ypperlig helsa och mycket read af fältlifvet, hvilket allt borde kunna göra kvårje mor tillfredsställd, såvida hon icke är en fjolla. bHon har mottagit underrättelser om honomp, tärdkte Reginald, hvilken hade låtit sina blickat vandra från boken, hvari han läste, till Cdnstance. Han stannar vid .sitt regemente. Jab ser det på hennes bleka kind, hennes strålånde blick, på det stolta draget kring hehries mun, hennes högburna hufvud — jag hör det på den djupa suck, som tvingar sig fram ur det spända bröstet. Ja, ban följer sitt regemente. Godt — nu måste jag taga reda på hans namn. TRETTONDE KAPITLET. Under, några månader minskades icke Reginalds flit för en enda timma, med undantag afj de få, so a han hade bestämt åt sömnen. Oupphörlig läsning. outtröttligt arbete! Omvexling i arbetsämnen var den enda förströelse han tillät sig. Då han icke studerade tillsammans med mr Gibson, spelade han piano, eller Jäste lefvande, språk med Constance; och många timmar sedan hon gått till hvila — många timmar innan -hon om morgonen blef syhlig, studerade han på egen hand efter en plån för sjelfundervisning, som han hade uppgjort för sig. pu eftermiddag hade Reginald så fördjupat sig i läsningen af en bok, att han icke märkte sib lärares inträde i rummet. Den gamle; värdige herren såg öfver baus axel i böken och studsade förfärad tillbaka. Min bäste, unge vänl! utropade han, hvad läser ni der för en bok?— InDet är Carlyles Hjeltars tillbedjanden,svarade Reginald, i det han såg upp med ett ansikte, strålande af intresse och förtjusning — vär det ej ett ypperligt verk ? : Jag är bedröfvad, sade den gamle kyrkoherden, i det han skakade på hufvudet, djäpt bedröfvad öfver att se ett ungt sinne fångas