Aftonbladet – 6 augusti 1860, sida 3

Oe — nn ———LL Li LA 2 af ganska betydlig storlek upprest. Nu vände sig allas blickar till Reginald. Med blott föga ansträngning grep han en väldig rullsten, som två män nyss förgäfves hade sökt rubba från dess plats, och lade den varsamt på toppen af grafkumlet; derefter vinkade han åt de församlade med handen, till tecken af att de skulle skiljas åt. Alla bugade sig för honom och skyndade under tystnad till tvenne stora båtar, som lågo uppdragna på sanden. Reginald stod stilla till dess alla hade gått ombord och börjat sin färd utåt det oroliga hafvet. Jag har dödat deras drottning, sade han med djup stämma, och dock anklaga de mig ej som hennes mördare. Men der är jag anklagad derför,, tillade han och pekade uppåt himlen. Icke som mördare, Reginald, sade Constance. Ej ens mensklig rättvisa skulle kunna anklaga sig för att med vilja hafva dödat henne. I : Min strängaste anklagare fins här, Constance,, sade han och lade handen på sitt bröst. Tro icke att denna röst någonsin tiger, om jag också aldrig mer talar derom. Hon sofver nu i sia ensliga graf, men henaes minne skall lefva i hennes sons hjerta, huru vildt och; ondt det än må vara. Kom, lu är ej ännu stark nog att längre uthärda en så tröttande vandring. Constance lade äfven en sten på grafven, och de voro snart åter inne i fängelsehvalfvet. Ett bloss hade blifvit instucket i en af jernringarne, och vid skenet deraf sågo de vägen för sig igenom hvalfvet. Reginald lät blosset sitta qvar och brinna till slut, då ingen fara för eld fanns derinne; han insvepte åter sir följeslagerska med omsorg i pelskappan och veredde sig att änyo bära henne uppför trappan. i